Hela dagarna är det tyst där nere, under golvet.
Inte ett ljud.
Inte ett tecken på att något levande existerar där nere.
Sen, plötsligt sent på kvällarna, hör jag liksom små ylanden som växer och blir allt obehagligare.
Jag tänker, hon förvandlas nu till en varulv.
Jag har en varulv till granne.
Det faktum att jag själv är en vampyr som lever i totalt mörker gör inte saken mindre ironisk.
Jag lever i mörker men det är ljuset jag suktar efter.