Om du aldrig har varit i Korea, så kan det gott vara så, för det är det många som inte har, men i våran samtid så är det väldigt fashionabelt att återuppbygga en vist mönster av tankar kring denna plats långt borta i öst.

I vanliga fall handlar det om den där platsen där den moderna imperialismens krig började på allvar. Jag var i söder, långt bort från städerna, bland de med goda tankar om de i norr. För där i Metropolis, där har de fått betala med sin kultur, det finns inga tvivel om saken, men de förstår inte till vem. De är därför de köper saker som gjordes av deras egna barnarbetande barn, de som inte adopterades.

Där, precis som här, uttrycker de sin rikedom genom en ofantlig ackumulering av handelsvaror. Jag var där fram och tillbaka några gånger, jag vet inte vad jag kommer minas, för här började jag byta ut mitt minne mot tid. Jag var sugen på att veta vad X egentligen stod för.

Jagad av motorvägspolisen efter alldeles för mycket liftande, i ett land med alldeles för mycket poliser, så lyckades jag med ett utgått visum andas ut på en båt till Busan. I Busan finns det mycket datorer, mycket Starcraft, men för mig så blev de mycket annat målande och innan jag förstått att vi anlänt så hade jag hamnat i en konversation med en gräshoppa som följt med hela vägen från Shimonoseki ute på däck. Den verkade klia sig om skägget likt en gammal gubbe.

I Tokyos botaniska trädgård hade jag av någon anledning klippt ner några belladonna plantor för te och piptobak, som tur var hade magen kastat upp allting fram och bak under ett desperat försök att få prata med den där ängeln igen.

I Busan fanns inga tomma hus, verkade det som, jag vandrade om kring tillsammans med månen och natten likt en gengångare utan kedjor in och ut på jakt efter ett tak utan hundbajs.

Det var meningen att de skulle finnas många öppna kristna portar för en snubbe som nu såg ut som Jesus, iallafall den romerska versionen. Till slut satte jag mig utanför en lagerlokal i hamnen och slog ihjäl myggor långt där nere efter skärseldens värme försvunnit. Några blev till vitt stoft som lika gärna kunde varit idéer om människor jag föraktat, men andra blev till en riktig blodig sörja på mina händer och kinder.

Till slut öppnade sig en dörr till ett tomt rum där det brukade förvara lastpallar. Jag sov gott utan myggor till nästa dag och målade med spritpenna på alla väggar, stora snurrande mandala-hjul med sköldpaddor och halv lömska buddhor. Sköldpaddorna hade kommit ut ur molnen i Hiroshima där alla verkar se samma sak i skyn. En delad föreställning med en stark känsla av före-ställda normer.

Ibland när jag är i sådana här rum så brukar jag ta mig tiden att prata med min mentor. Vi pratade om hur gnistor i en eld, släntrar i jämförelse med den hast som våra mänskliga känslor passerar utan att dröja. Om jag någonsin skulle ställas till svars för alla de gånger jag vridit och vänt på olika typer av kärlek, blandat om, likt en alkemist som inte slutar innan han dricker gift.

Här i Korea slog havet mot klippblocken och smådjur kröp i tusentals snabbt bort från vågorna. Fram och tillbaka likt en diaspora till rytmen av ett atomur, kröp de som en enda stor varelse över stenar och grus. Det fanns en man i en liten stuga med skrikande, väsande katter, vid vattnet nära en stor parkeringsplats, där den norra motorvägen började, men här fanns inga människor på väg, allt låg dött och öde som en övergiven cirkus, med matstånd som tidigare sålt popcorn, pommes frites och allt annat man behöver ha med sig på en familjeresa genom 'viae amerikanum', som måste gå hela vägen upp till Seoul.

Innan vi tar den resan finns det saker kvar om den här platsen som måste berättas men kanske inte läsas, likt ett adresserat brev som aldrig var menat att postas. Men inte ikväll för här ikväll är Ansiktena som påminner mig om någonting, kan det vara paniken qua panik, den symboliska övergången till signifikanten som får de imaginära att minnas en verklighet som är oförklarlig i sin sorg, eller en värre är kanske generalitetens ångest, som kommer gå förbi osedd, just för att vi har så fullt upp med våra liv, ett ansikte som oroar sig för något så vardagligt som en stulen sentimentalitet, sådana ansikten ikväll, därför inga rader bara mer musik för platsen längre fram, mitt nu som har rum för skrivandet av det från förr.

Här har jag sätt den vackra själen som levde en historia för den andre, han som måste dö innan alla andra, för att sätta pricken över ett stort I. Han som tynar bort till sitarens sista stråkar så att de andra kan ta med sig något som är mindre en ingenting, lukten som är kvar i den tomma koppen. Och när man är riktigt ensam då får man till och med glädjen att ro över sitt eget lik, men lägg bara frön runt om mig för dit vi ska, behövs klassiskt sätt inga pengar, för här kan jag inte stanna, min svartvita själ har blivit en social syndtom.

Det är mycket prat om att ro över till andra sidan i mina dikter. Men jag har faktiskt börjat komma till ro med en annan vana, det finns en båt från Shanghai till Nagasaki eller Osaka som jag tagit några gånger, och en liknande över till Korea. Det finns utrymmen under däck för flera personer där man kan sova på golvet för en billig penning med rena lakan, kudde, och som alltid i toffelfascismen, några sockerplast att gå omkring med. Det bjuds inte på frukost och ibland har man inte haft tillräckligt med pengar för något annat en ris.

Där på boten finns inga hjältar som det brukar vara när det pratas om andra sidan och en båtfärd mot den östra horisonten. Men det finns de som skriver böcker, de som dricker för att leva i böcker, alkoholister med många andra chanser, gamla säljare som sjunger KTV, en gång fans det en Ex-Yogic från det heliga buddha-landet som berätta att han hade grävt ner sig själv under jorden i en vecka.
Nu han hade som sagt lagt yogan på hyllan men tyckte ändå att vi skulle para ihop oss med några japanskor och öva på andningen tillsammans.

Har du någonsin tittat ordentligt på en båtbiljett eller en tågbiljett, det finns en otrolig försäkran i sådana längre resor, för under en liten stund i ens liv så står det skrivet. När man anländer kastas man in och ut i osäkerhet igen, liftar tills fötterna gör ont, går långa sträckor mot solnedgången för att det inte finna något annat kvar att göra. Men det finns så många bra människor i den här världen, människor som tar hand om en. De som vill veta lagom mycket om vad det är man håller på med, som bjuder på mat, sovrum och dusch. Det finns ibland de som vill veta mer för de håller på med något liknande.

Levande teatrar som handlar om de bästa av idéer för vår intersubjektiva framtid, spelar ut sig likt blommor som samlats på en plats bara för att slå ut. Varma sommardagar som passerar förbi med skratt och utflykter. Människor som spelar pipa, dom som är personliga assistenter, de som tillverkar visslor i lera, andra som jobbar som glädjeflickor, odlar växter och grönsaker.

I den ljumma luften bland storstädernas neon gudar och risfältens grodor, folk som man bygger paradis med, innan man hamnar i ensamhetens regn vid sidan av vägen, sovandes på en kyrkogård. Men så tar det fart igen, i en liten by vid havet som heter Kamakura där finns en restaurang med endast härliga rätter. Där slår vågorna mot stranden och där guppar surfarna som svarta pingviner upp och ner, dag ut och dag in. Här träffade jag ShinJi, som också sätt ljuset i vattnet som bryter mot sanden, de surfbara stormarna som slår sönder den automatiska cirkulation av våra vardagliga ursäkter. Han tog mig till sitt gamla tehus där de rökte asa och berättade sagor för vuxna.

Här snurra vår värld igen och de tog mig till det första risfältet, introduktionen till ett annat liv som fortfarande ligger bortom min förståelse. Om hur plantorna ska sås, vilka som ska bort och hur de flyttas från en bädd till en annan. Nätterna fylldes av stjärnor i poolernas speglar och eldflugor bland det höga gräset. Scener värdiga bönder som gjort arbetet på fälten sin primära vilja av att leva. Här finns ingenting, på de vackraste av sätt.