Bertil Björks tankeutflykt i vårluften, liksom koltrastarnas melodiska lek i linden nedanför, avbröts plötsligt av bullret från ett par balkongdörrar som slogs upp på vid gavel. Han förstod genast att det var grannen i våningen bredvid, Rakel Larsson, som väl hade bestämt sig för att andas in en nypa vårluft. Det kunde hon allt behöva. Själv tänkte han i varje fall inte dröja sig kvar vid sitt öppna fönster längre. Han ville inte känna sig tvungen att växla några vardagsfloskler i all artighet grannar emellan. I synnerhet inte med Rakel Larsson. Han stängde igen fönstret och drog sig tillbaka till soffan framför TVn istället. Han ville vara ifred, ta sig en redig jävel, koppla av och vara som vanligt folk. Det var ju trots allt fredagskväll efter jobbet. I alla händelser var det precis vad han själv skulle ha sagt där i omklädningsrummet, om någon hade frågat efter vad han skulle göra en löftesrik vårkväll som denna. Rakel Larsson fick stå ensam på balkongen.
     Enligt Bertil Björks ärliga förmenande var Rakel Larsson själva sinnebilden av tråkighet. Hon var en grå tant helt enkelt. Han hade bott granne med henne sedan den dag då han flyttade hit efter skilsmässan. Och det var många år sedan. Några egentliga samtal blev det aldrig med henne. Det blev mest bara ett kort ”Hej”, om de någon gång möttes i trapphuset. Nuförtiden blev det knappast ens det. För det mesta bara en kort nick och någon knappt hörbar artighetsfras som mumlades fram. Han visste bara något litet om henne. I stort sett bara att hon hade bott i samma lägenhet redan långt innan han hade flyttat dit. Det hade andra grannar berättat. Hon var väl ungefär i samma ålder som han. Själv tyckte han att hon hade sett likadan ut under alla år. Cendréfärgat och slätborstat hår, alltid uppsatt i en knut i nacken. Hon var alltid klädd i en strikt dräkt som räckte ner på halva vaden, mörkbruna nylonstrumpor av den extra kraftiga sorten, tillika mörkbruna skor med jämntjock klack och, åtminstone vintertid, en vadderad kappa som var en aning kortare än dräkten under. Inga smycken, ingen synlig smink. Hon luktade parfymerad tvål, inte parfym. Det där sista hade han lagt märke till vid ett tillfälle då de passerade porten till trapphuset samtidigt och de hade kommit mer än brukligt nära varandra.
     Nej, vad skulle han prata med henne om? Hon hade sitt vardagsliv och det höll hon för sig själv. Liksom han. De hade hamnat bakom varsin dörr på samma våningsplan bara.
     Bertil Björk reste sig ur soffan och gick ut i köket. Där slog han upp en väl tilltagen whisky i ett odiskat Duralexglas. Dagens Nyheter låg kvar på köksbordet efter att han bläddrat igenom tidningen till kaffet under morgonen. Han tog med sig både whisky och tidning in i vardagsrummet och slog sig ner i soffan igen. Tidningen bredde han ut på soffbordet framför sig. TVn fick stå påslagen medan han bläddrade igenom tidningen för andra gången den dagen.
     Han hittade inget på sidorna som han fann värt att ägna mer tid åt, men när han kom till kontaktannonserna stannade han faktiskt upp och tog den första klunken ur whiskyglaset. Annonserna gjorde honom nyfiken och han ögnade igenom de som stod under rubriken ”Kvinna söker man”. Plötsligt stannade han upp inför en, vid första anblicken oansenlig, liten annons, där underskriften var tryckt i fetstil. Texten var enkel.
     ”Medelålders kvinna söker dig man med starka händer som inte räds de hemligheter som finns gömda under ytan...
     Det som göms i snö...”
     (..fortsättning följer...)

©Björn Solum 2017