I sommarfagra Södermanland sitter en 5-årig liten pojke
på trätrappan till veranden vid sommarhuset, dricker sin
morgonchoklad och tittar intensivt på jordkällaren med
sin träport och funderar över om ekorren även denna dag
ska försöka öppna porten, för en tid innan lyckades den
lilla ekorren med konststycket och plockade med sig en
kartong – där fanns familjens tårta.

Pojken och ekorren såg varandra, ekorren med sina
pliriga, pigga ögon, iakttagande, frambenen tätt som
i bön; ”snälla vän” ge mig något, det är tidig morgon
och jag är hungrig, vet att du är vänlig och snäll som
små barn är i den åldern, visst insåg pojken faktum
och han viskade svagt till ekorren; ”mamma blir arg
på mig om jag öppnar jordkällaren”.

Var dag dök ekorren upp vid huset hela sommaren.
Ekorren ”Ekke” tog maten ur handen, rågbröd och
nötter, skämde bort honom. Sommaren gick mot
sitt slut och vi skildes åt – året därefter träffades vi
aldrig, kanske ”Ekke” bildat egen familj.
Vänskapen och minnet består, pojken, det var jag!