Jag gick ner till floden precis som vanligt.

Varje dag, samma sak.

Jag, den så kallade poeten, ordmakaren.

Träden, vindens flöjtverk.

Stenarna, den så kallade opersonliga materian.

Och så floden, den allt jämt rinnande floden av tårar.

Jag bor i ett litet hus några dungar bort.

Där sitter jag dag som natt och täljer mina ord.

Röker pipa.

Det är mycket vackert.

Ändå är det onekligen min tillsynes outtömliga sorg som fyller flodens djupa skåra, får den att rusa fram som vilda hästar över marken.

Här sitter jag alltså varje dag och lyssnar till dess dånande kall, dess strida ström av rop och jämmer.

Sitter där tills den hotar att dränka mig.

Då går jag.

Ty jag vill leva.

Jag vill älska och bli älskad.

Men må bra under tiden.

Finnas i en värld utan lidande, utan smärtfyllda tårar.

Bara tårar av skratt och glädje.

Och när ska jag finna min själsfrände ?

Var är du mitt vackra väsen, min evige vän?