Det var vi som var Neongudens rebeller en sommar, ett gäng slackers som gick ut i strejk på Shanghais offentliga soffor. Var man en kan tänka sig, så tog vi hand om samtiden som sakta föl genom våra händer likt varm sand. Vi höll forum på bortglömda hustak utan lås, inför en publik av skyskrapor sjöng vi ut våra dikter av misstycke. Vi ville göra uppror mot allt vi fått lära oss. De var tidernas tider i mitt utarmade liv. Nu för tiden känns det som inget av det finns kvar, när sjukdomen blir som värst. En tondövhet inför livets simpla nöjen. Som att gnugga sin nos mot någon man håller kär, ta en promenad med någon som vill en väl. Jag ville byta storstadens system mot ett liv på risfälten, mot ett liv bland vågorna. Gång på gång så tar Moloch allt ifrån mig, allt innan jag får tag på något, av det som alltid är så nära, vill jag finna förnöjelse. I protest mot dekadensen vill jag försvara bakandet av bröd.