En fläkt av vår letar sig in genom fönstrets öppna springa. Gardinen fladdrar lätt.

Han sitter vid det gamla köksbordet. Smuttar på det heta nykokta kaffet. Som sprider en hemtrevlig doft i köket. Kokkaffe ska det vara. Som i gamla tider. Det är han bestämd med. Inga nymodigheter som kapselmaskiner och annat elektriskt.

Sakta vänder han blad i dagens tidning. Läser varje sida omsorgsfullt. Ojar sig inombords över allt elände i världen. Krig och kriminalitet tycks vara ledorden i det som skrivs.

Själv sitter han i sitt lugn och sin ensamhet. Medan väggklockan stillsamt tickar fram hans utmätta tid. Så är det sagt. Av läkaren som undersökt honom. Gett honom besked. Någon oro känner han inte. Bara längtan.

Han kastar en blick utåt gården. Där gula påskliljor står ståtliga tillsammans med röda tulpaner i raka rader.

Plötsligt tycker han sig förnimma en rörelse i ögonvrån. Det är hon. Flickan från förr. Hon som stal hans hjärta. Och behöll det. Som han hennes.

Hans tankar för honom tillbaka. Till lyckliga dagar och stunder. Deras långa liv tillsammans. Den slitstarka kärlek de vävde. Några barn fick de aldrig. Men de levde i varandra.

Plötsligt en vårmorgon låg hon så stilla bredvid honom. Fridfull med ett litet leende. Handen utsträckt mot honom. Som för att ge honom en sista smekning.

Han mindes äktenskapslöftet. Tills döden skiljer oss åt. Men döden ska återförena oss, tänkte han hoppfullt.

Hon var borta. Men fanns ständigt omkring honom i vardagens sysslor. Han talade med henne i tystnaden. Berättade om stort och smått.

Våren var den årstid hon älskat mest. Ibland tyckte han sig se hennes leende ansikte under äppelträdets blomkaskader.

Nu ser han henne inspektera de utslagna vårblommorna i de välansade rabatterna. Hon nickar och ler emot honom. Som om hon berömde hans idoga rensande. För att det skulle bli som hon ville ha det.

Hon vinkar lätt. Som till återseende. Innan hon försvinner i ett töcken av hans tårar.

Flickan från förr. Som väntar på honom vid livets slut.