49 kronor för en bukett tulpaner. Det var väl ett ganska bra erbjudandet ändå? Tom visste inte, för han köpte aldrig blommor. Han betraktade de olika blomsterkonstellationerna i skyltfönstret med en smutsig glasskiva emellan dem. Vem köper ens blommor? Han kliade sig fundersamt i skägget och höjde blicken. Såhär dags var Ringvägen ett virrvarr av bilar och barnvagnar, kontorsnissar på lunch och skolkande gymnasieelever. Gatorna var dammiga av grus och någonstans långt bortom trafikens oljud och människosorl kvittrade de allra första vårfåglarna sin välbekanta sång. Luften var ljus och klar, den andades vår.

I korsningen mellan Götgatan och Ringvägen fanns en svart platå där Tom slog sig ner, lät sitt ansikte värmas av solen. Han tänkte på hur länge sen det var sedan han träffat mamma nu. Det måste ha varit innan Louise och Fredriks bröllop? Det blir 7 veckor sedan, imorgon. Kan det ha varit så länge sedan? Mamma hade haft det jobbigt, det visste han. Men han kunde inte alltid finnas där, och det visste hon. De levde olika liv. Trots det, kom skuldkänslorna ändå krypande. De som han trängt undan så länge men som han aldrig riktigt skulle kunna komma ifrån. De hade haft sina gräl de senaste åren, mamma och Tom. De började när Tom flyttade hemifrån. Då var han 19 år och trodde att han kunde göra vad han ville. Han hade packat väskorna medan mamma jagat efter honom i lägenheten, försökt övertala honom om vilken usel idé det var att flytta ihop med en pajas som Ludde. Det skulle ju gå åt pipsvängen med en gång. Det var bättre om han bodde kvar hemma, satsade på studierna, fortsatte jobba helger på ICA. Men Tom hade inte lyssnat. Han hade smällt igen dörren i ansiktet på henne, äntligen tagit några svajiga första vingslag ut ur boet. Det sket sig med Ludde såklart, precis som mamma hade sagt att det skulle göra. Hon hade alltid rätt och det irriterade honom. I protest hade han vägrat flytta hem, vägrat låta henne få ha rätt igen. Det kändes avlägset nu, så barnsligt. Saker och ting hade ändrats sedan dess, framför allt hade Tom mognat. Blivit den man som han ville att mamma skulle vara stolt över. Solen gick i moln och avbröt hans tankar. Tom tog upp den slitna läderplånboken ur jackans innerficka för att ta fram sitt SL-kort. Ögat fastnade på bilden av sig själv och syrran från när de var små. De satt nakna i en uppblåsbar plastpool, han med en spade i högsta hugg och hon sittandes ner skrattandes. Han log åt minnet. Mamma hade gjort ett bra jobb ändå, medgav han. Tom kastade ett öga på det dyra armbandsuret runt handleden och reste sig. Några meter bort gick 3:ans buss, det var den han skulle ta.

Klockan var strax efter fyra på eftermiddagen när Ingrid vaknade till. Utanför fönstret hade det börjat skymma och elementets susande gick på högvarv. En smal slang kopplade hennes avmagrade hand till en dropställning i närheten. De blåa ådrorna rusade under den tunna huden. Hon såg sig om i det tomma bleka rummet, utanför i korridoren hördes röster som passerade. Ingrid var trött nu, det var hon jämt nu för tiden. Korridorsrösterna suddades ut allt mer och ljuset från den kalla bordslampan sken allt svagare. Hon såg upp i taket, det vita som kändes så oändligt stort, som en rymd i sig. Innan Ingrid släppte taget och lämnade sig åt drömmarnas händer skymtade hon en bukett tulpaner i ögonvrån. De slokande bladen hade formats kring vasens mynning och skvallrade om att de stått där ett tag, men de log svagt på avstånd. Ingrid log tillbaka och slöt ögonen.