Another day in paradise.

Det var detta vi sade till varandra.

När vi käkade frukost.

Och skämtade bort det.

Bara för att klara av den psykiska pressen.

Över det ständiga dödshotet.

När jag och någon annan.

Blev dödshotade i ett land en bit härifrån.


Och vi hedrade de som föll.


Samma sak sade vi till varandra.

När vi såg liken på Medicinareberget här hemma.

Och luncherna liksom uteblev.

För vi var inte så sugna.

När döden blev så tydlig.

Och lukten av lik hängde i näsan.

När vi såg taggarna på stortårna.

Och sågarna.

Och stämjärnen.

Som de slog av benen med.

Och kroppsdelarna de lade i formalinet.


Så.

Jag glömmer aldrig liklukt.


För jag vet så tydligt.

Att jag kommer att lukta likadant.

När min vackra hjärna stängs.