Jag köpte min första mungiga 1965,
en klumpig sak med klent ljud,
men det var på denna jag lärde mig
mungigespelandets konst.

Det var i september på realskolan
i Anderslöv på Söderslätt,
och vi hade exkursion i dungen
som bara det lockande namnet Gröna Lund.

Jag hade tagit med mig instrumentet
denna soliga septemberdag
för att spela den trudelutt
jag lärt mig för att imponera

på klassens fnittriga flickor.

Jag spelade lite valhänt
på den klumpiga lite silvriga gigan
och tyckte dess primittiva toner
ekade ljufligt mellan trädstammarna.

I andanom såg jag mig omgiven
en huldreögda trånande flickor
och jag spelade på som Pan eller
Näcken själv  - men utan framgång.

Plötsligt stod en av dem där
och betraktade mina förehavanden.
"Va e de?" undrade hon intresserat.
Äntligen! tänkte jag. Hon log.

Precis då fick jag gigans metalltunga
på tänderna så det skallrade till
och gjorde ont: jag svor till
och tappade instrumentet.

Förskräckt sprang flickan iväg.
Trist förstås men vad värre var,
 mungigan var borta,
försvunnen, putz weg.

Till helgen tjatade jag på min fader,
folkskolläraren, att köra mig till den gröna lunden,
och jag letade förgäves i flera timmar.
Besviken åkte jag hem.

Senare hittade jag nya mungigor
här och där i världen, från Asien, från Norge,
så det var inte alltför smärtsamt
att mista sitt lilla instrument 

framför en storögd fjortonåring.