Min stad i lila och åldrande hus
så grann du lyser, så matt är ditt ljus
Där norrvalvet öppnas mot broar och sten
att välkomna undret i gatlampors sken,
där blir jag en fjäril som kastar sig ut,
från räcket av stramhet, som aldrig förut

Det milda dunklet samt brofästets glans
i tystnad rider på drömmarnas dans
De tillåter ögon att leta sig hän
så lustfyllt att blickar likt barndomens ben
får fart, finner världar som kallas Kultur
Kultur skall du heta som Kraft föddes ur!

Till steg som ekar i skuggornas lek
skall handen visa att aldrig så vek
den ensam vid ångestens jakt på sin bot
blir räddarens grönskande grenar och rot
Hur grå som en skugga bland många jag är,
min stad, dö i lila men återföds skär!

När timmar flyktar med tvekan i håg
från vyns terrass till en marknivå låg
syns kungens statyer – kultur var det, ja
men var det en forntid som jag ville ha
Snart blir jag en ande som seglar förbi
de bilder som skapats i eufori.



3/6 2017