Jag dricker, något starkt, kanske rom, som en pirat och sprutar eld mellan husen, lika hjälplös som upprorisk, lika förvånad som nyvaken.  I en väska på mitt golv, ligger döden och livet sida vid sida, blodet, alltid rött, mellan dem  och jag böjer mig ned och lyfter upp dem, en i varje hand, liksom drömmar och oböjbara ord. Genom mig går vreden, sagorna och regnet, det alltid återkommande och en vilsekommen skjortärm flyger förbi, den långa tonen från en tråd utan ände och jag sätter döden och livet på balkongen, för lite sol kan inte skada. Men jag blir inte. För mot himlen blommar kastanjeträden och handen jag håller ger kanske ingen mening. Men den är varm och fast. Den är här och ändå alltid föränderlig. Som en riktig mensch.