Som du vandrar i dansen, min vän
önskar jag ömt att du såg mig
Ärmarna fladdrar, och jag drömmer än
att du till slut kom ihåg mig
Fötterna leker i lustiga hopp
bländar i takten på glimmande kropp
Förgät mig ej, men förlåt mig dock den
begrundan jag skänkt, och som slår mig

Tonen tystnar i natten, och så
hör jag din stämma i fjärran
Knirrknarret ekar för lyckliga få
själar som plats har i kärran
Fri skall du resa från ögon och blick
ingenting veta om synen jag fick
och hur än tjusande aldrig förstå
det flyende suset i värman

Se på månen, så ensam han är
gul som resedan i alltet
Klockornas sötma och liljornas bär
doftar som renaste maltet
Ser jag dig nu skall jag vända mig bort
Jorden är evig, men lyckan är kort
Förgät mig ej, ack så tyst jag besvär
likt bedjande kämpen vid hjaltet

Som du dansar till lutornas ljud
vore det gott att du styrde,
när helst du sågs i din glänsande hud,
stegen dit eldsflamman pyrde
Skulle jag då inte möta dig klädd
i silkesleende, stråla beredd
och ge min arm som jag vore din brud
när damm över plankorna yrde

Tystnad vinner, du anar väl ej
korten av ödet olagda
Så hörs du åter, du tackar för dig
munter av skålar utbragda
Efter dig vinkar min skälvande hand
som till en farande mot annat land
Om du dig vänder, så skådar du mig
Och avläser ord aldrig sagda.



18/6 2017