han säger, du är hemma när du är i min famn. jag tvivlar på om han insåg vad han sa med sina ögon. utsatt för tortyr när löftet ej hålls och det blir avstånd. aldrig uttalat men förstått mellan två evigt rörande händer.
jag håller med dig, du mjuka. han mumlade något i sömnen och jag tror att jag nästan hörde mitt namn när jag letade efter det i hans mun.
hans hjärta slog så hårt mot mitt så jag fick blåmärken.
och jag tog det med lycka för jag förstod att det var det det var menat som.
allt detta förstod jag när jag träffade dig för första gången. är min blåa färg så pigmenterad att den hunnit sippra igenom mina sprickor? eller menade du dina ord annorlunda? var det inte min blåa färg utan din gröna som du målade över för att få min blåa ton verka mindre kall?
du är något annat. och jag är rädd att du kommer bli densamma som jag.
fortsätt vara gyllene, låt inte mitt dämpade ljus få dig att gömma dig i skuggan. flackande och flämtande lever min låga men den lever ändå.
förståelse och empati är olika ord med olika innebörd, missta dem inte för synonymer. att se en annan i ögonen och veta att de har förståelse att när någon säger mamma eller monster hör jag ingen skillnad, händer i nacken är endast till för trygga stunder, de tysta stunderna, att frågor om barndom aldrig kommer kunna bli bevarade, då är det endast sorg jag känner. att veta att en annan har samma skugga bakom sig som jag har. samma fantasifoster buret i sin barm.
hur länge jag än lever kommer jag aldrig förtjäna att vara din.
men sånt försöker jag inte tänka på.