allt du ser är bara ytan

den glättade och positiva

du ser inte mörkret inom mig

den svarta och destruktiva

som hotar min existens

alla glada ord och hejarop

är bara kamouflage

för en liten osäker människa

jag kaxar till mig emellanåt

och talar med stora ord

till ingen nytta alls

jag är ju den jag är

blyg, försagd, bortkommen

men ändå vill jag vara

den kaxiga medvetna

kanske är det så ändå

jag behöver båda två

det mörka destruktiva

bor djupt inom

stänger dörren till

sätter lås på