Det jag trodde var glömt-
hade i själva verket bara krupit in i själen och väntat tyst i dom ärrade såren.
Ingen förvarning-
smög sig inte ens på,utan överrumplade mig brutalt.

Det fanns inget skyddsnät-
inget som fångade upp.
Jag kände inte igen den,det var något främmande och obehagligt.
Inte så tydlig som den välbekanta svarta trygga ångesten.

Förstod inte hur jag skulle hantera alla obekanta rädslor och djupa känslor av sorg.
Gråten kom i vågor och krävde det jag inte klarade att ge.

Vad skulle jag gråta över?

En märklig känsla av meningslöshet håller sitt stadiga grepp om hjärtat.

Livet kom ikapp.

Jag kapitulerar.