barndomens mörka skyar 

fördunklade mitt sinne

flydde in i drömmarnas värld 

i böckornas sagor

där himlen alltid var blå

ingen kunde mig nå

jag var fri och glad

skrattade och jublade

vuxenvärlden skrämde

allt blev allvarligt

så även jag

så många krav

livet mig tyngde

en börda så tung

var inte längre ung

inte heller gammal 

så många gånger tänkt

att få ett slut på allt 

men modet mig svek

varje gång tankarna kom

så här är jag ännu kvar

livet till trots

och stretar på ett tag till

så länge himlen är blå