Jag hade just närapå skrivit färdigt en novell och precis innan jag skulle spara, blev surfplattan svart. Jag drog mig då till minnes ett uttryck någon använt sig av.
'Du gör då saker som du har förstånd till'.
Jag blev en smula förvånad. Tänkte så det knakade, i huvudet. Om jag bara funnit mig då hade jag frågat 'och hur gör du?' Men det gjorde jag alltså inte. Jag är nästan impulsiv, nästan 'där'. I alla fall, i tanken och känslan. Först efteråt vet jag.
När ögonblicket är förbi. Eller dagen efter. Eller veckan efter.
Tänk om jag bara kunde fatta chansen och gripa den, som snabb nog att begripa. Våga ta steget ut i något möjligt okänt. Våga göra bort mig? Men göra bort sig är ju inte svårt. Det är att känna sig lyckad. Det är på den planhalvan bollen ligger.
För att citera en sportbiten person jag är bekant med. Om än flyktigt. Vi är förvisso släkt. Bara på håll. Ändå är det en del som förenar oss. Ålder exempelvis. Hon är 25 och det är inte jag, bara att jag finns fortfarande. Bara att hon trösterikt kallar det 'fortfarande med i matchen'. Frågan är om hon kan föra ett samtal med någon enda människa utan att låta det färgas av sport. Som om hon bara flyger just då. Såvitt hon inte flaggar för landning förstås. Undrar hur det var då hon sökte jobb. Vad som gjorde att hon, bland femhundra sökande, var en av de fem som fick det?
Hon kan ju inte gärna ha sagt saker som 'om någon säger hoppa, så hoppar jag'.
Hon var nog mera intill bollen, dribblade i gräset, sköt och satte den som 'ribba in'.
Inget stolpskott alltså. Snarare en baklängesspark, klackade in skruven eller 'gjorde en strut'. Bättre än att ha den på huvudet.
Och då menar jag ändå inte att som flagga för nick.