illröda sår tvättas pilskt rent,
medans någon skrattar i bakgrunden,
det ekar i hela rummet, dovande,
försöker hålla mig i rörelse,
det blir svårare att ta någon på flykt,
tror jag,
jag vet ju varken ut eller in,
fastspänd på en stor linjal,
där alla dömer en,
noll balans i vibrationerna från anspänningen,
skuggorna ovanpå tittar på,
på alla misstag man gjort,
klipp mina trådar,
ta mina krafter,
gråt med mina ögon,
styr mig rätt,
för det är så ensamt,
och kallt,
att lättsamt slinka omkring,
på den steniga torra botten,
likt en hårig mal,
som väntat länge,
på någon att imponera,
orkar jag mig ej göra stor,
ta mig, eller kasta bort det hela...