Det finns en berömd apokryfisk historia om Marie Antoinette som alla har hört. Enligt den frågade hon varför det hungrande folket inte åt bakelser om det nu var ont om bröd. Det är tacksamt att skämta om överklassens brist på insikt om livets realiteter. Dels för att vi tycker om skämt som slår uppåt och dels för att skämten faktiskt innehåller en kärna av sanning. Människor som har levt skyddade liv eller liv präglade av god tur i de flesta avseenden blir ofta aningslösa. De kanske försöker förstå, men har levt för bekvämt för länge för att begripa hur de flesta människor har det. Man kan säga att livet aldrig har berövat dem deras oskuld. Själv tillhör jag de få procenten rikaste och bäst avlönade i Sverige. Tidvis har jag hycklat om detta, men det fungerar inte. Jag kommer inte runt det faktum att mitt liv har präglats av lätthet, en brist på kamp och utsatthet. Pappa och mamma ärvde pengar, och så snart jag blev myndig fick jag lite egna pengar jag med. Jag har förstklassig utbildning och är kulturellt, tekniskt och naturvetenskapligt bildad. Min ekonomi har tidvis varit ansträngd men jag har aldrig saknat pengar att betala räkningarna med. Dessutom har jag två fina ungar, släkt och vänner som bryr sig om mig. Om jag, fortfarande utan att hyckla, skall förklara varför just jag har det så bra måste jag konstatera att jag aldrig har behövt kämpa. Jag har varit tvungen att skärpa mig - eller till och med anstränga mig - ibland. Ordet ”kämpa” är dock för starkt. Jag har arbetat alla år, men inte så hårt som många lågavlönade. Dessutom har arbetet inte sällan varit mycket roligt. Den kanske sannaste sammanfattningen är att jag har spelat mina kort väl. Jämfört med de flesta har jag haft fantastiska möjligheter. Andra med lika goda förutsättningar och lika mycket tur som jag har inte klarat sig lika bra. Jag har missat en del chanser, men på det stora hela har jag förvaltat mina möjligheter på ett bra sätt. Det vore korkat att säga att jag förtjänar allt det jag har - annat än i meningen att alla människor förtjänar ett gott liv. Jag tänker dock inte be om ursäkt. Jag har en moralisk skyldighet att motverka min egen naivitet och att hjälpa mindre gynnade. Däremot inte att skämmas.