"du kan klaga på mig, klagar du på mig?”
”vad menar du?”
”jag menar du kan klaga på mig, jag vet hur folk är… hur folk har ett behov”
”behov?”
”av att såga sin omgivning för att klappa sig själv på axeln”
”tycker du är dryg”
”här kommer det”
”jag menar allvar”
”de gör jag med”
”om du ska håll på så, så kommer jag gå”
”du kan gå när du vill. Du behöver inte hota med det. Jag vet att kärleken kan döda en. Och om du vill döda mig med den så gör det”
hon bara stirrade på mig. Men hennes ögon va svarta. Hon va full av hat. Du ser kvinnor klarar inte av att ha fel, inte på samma sätt som killar klarar av det. Men en sak ska jag ge henne. Hon hade verkligen mitt hjärta i sitt våld. Men jag brydde mig inte. Gör med det vad du vill. Jag bryr mig inte.
”jag gillar dina texter”
”mm hm”
”men jag tål inte dig”
jag skrattade
”vad är det?” undrade hon
”jag älskar dig, men jag tål inte de du skriver om. Allt är dött för dig, men du är inte sådan. Du kan älska på ett sätt som få kan. Du är inte rädd. De kanske är det som gör dina upplevelser så tradiga. Och jag kan se det. Jag kan förstå det. Jag upplever det också. Och jag bryr mig inte heller, men jag har inte släppt det helt förstår du, men det har du eller hur? Du har släppt de helt och hållet. De är bara yta som räknas, för du kan se att de är allt som finns, tillslut. Å de är därför du har något emot mig. jag bevisade dig motsatsen. Du ser, du måste hata mig. Jag förstår det. Jag är allt du inte klarar av. Där är skillnaden med oss. Och de är där jag måste ge dig rätt. Du ser någonting du inte klarar av och du måste älska det. Och jag ser något jag älskar och jag måste förstöra det. De är så kärleken funkar fattar du? Den är bara vacker när båda sidor är lika modiga, förstår du?”
hennes ögon va vattninga. Jag har aldrig sett henne så vacker. ”De är de faktum att vi kan visa skörhet som gör oss vackra. Du är inte modig om du inte är rädd. Jag är inte modig. Jag är inte rädd. Jag bara går genom tystnaden. Men den är inte ful. Den äcklar mig lite, men den är inte ful. Jag menar jag har sett bra folk göra fruktansvärda saker mot sig själva, och andra. Jag har också sett folk skada andra utan att själva ta skada. De till och med njuter av de lite. Dem behöver det. De är inte fult… men de äcklar mig lite. Som när man ser en större person, en starkare person avreagera sig på en mindre person. Men de är inte så naturen funkar. Vi tror att de finns godhet. Det finns en vilja till godhet, en lyhördhet till de. Men i naturen finns bara överlevnad. Godhet existerar inte, ser du? ”
och jag såg i hennes ögon att hon va redo för mig. Hon va redo för mig att vara inne i henne. Men jag ville inte bara ha hennes fitta. Jag ägde hellre hennes tankar. De kändes mer rikt. Mindre fattigt. Som om de betyder mer för de är svårare att erövra. Att en bra sak, för en kväll… kan sluta så. I så många känslor man aldrig trodde att man skulle känna om denna personen. Men livet är komplicerat. Men vi vill bara skratta och le. Jag vet inte vad jag vill? De va därför jag gick. Öppnade dörren och gick. Och de tog ett tag. Innan jag kunde öppna hjärtat igen. Men jag tror de har hänt. Och jag är inte rädd. Jag klarar bara inte av tanken av att låta mig vara rädd. Feg. Feghet äcklar mig. Man ska inte straffas bara för att man är feg. Men de är bra att man straffas för det. För vi måste på någotvis komma på ett sätt att leva utan fegheten. Vi måste uttrycka sant mod. Men bara om fegheten om oss äcklar oss. Annars va som alla andra. Och håll huvudet lågt.