Jag kippar efter andan. Kan varken se ut eller in.
Behovet av att skära är så stort. Att lätta på den trånga huden och låta ångesten pysa ut sakta men säkert. Så himla himla säkert. Ångest. Ångest. Så fruktansvärt mycket ångest.

Den äter upp mig inifrån. Den får mig att kippa efter andan och vilja avsluta allt en gång för alla.

Snälla ångest.

Försvinn.

Jag låter dig komma.
Hälsar dig välkommen och är medveten om att du snarast ger dig av. Men du ger dig aldrig av, du står kvar vid dörröppningen och kommer endast närmre och närmre. Ibland backar du några steg, då är det lite lättare att andas för en sekund eller två, även fast du fortfarande står kvar. Helt utan förvarning kastar du dig fram och håller mig i ditt järngrepp. Jag dör. Det känns som jag ska dö. Och dör jag inte av ångesten så dör jag av det faktum att ångesten aldrig lämnar min kropp i fred. Av att det alltid gör så himla ont. Jag får aldrig sova. För när jag ska sova så minns jag.

När jag minns går jag itu i minst två tusen bitar. Varje gång. När jag minns så brister jag. Mina bitar blir bara svårare och svårare att pussla ihop. Det fattas pusselbitar, bitar om ingen någonsin kommer hitta. Bitar som gör att mitt hjärta aldrig blir helt.