Vem fasen är jag egentligen? frågade jag mig själv ett övernaturligt ögonblick framför badrumsspegeln. Ögonen stirrade in i varandra, samtidigt som ansiktet förvandlades till någon annans.

- Du är den som aldrig ger upp. Du är den vars kärlek aldrig slockar när den en gång tänts. Du är även den vars tankar ständigt följer dina medmänniskor, likt änglalika skuggor i månskenet..., sa en röst.

Konturerna av mitt ansikte började återvända. Återigen såg jag mig själv som den jag var. Denna fantastiska person jag faktiskt var. Det var jag, den enda av dem alla.

- Du är även den som djupt därinne döljer en ruttnande frukt av svartsjuka. Den vars dimmiga syra ibland tränger upp genom ditt ansiktes öppningar. Då när din blick präglas av längtan, efter det som andra har och inte du..efter det som du vill ha men är rädd att du aldrig ska få, fortsatte rösten som jag nu tyckte lät alltmer elak.

- Sanningen är inte ond, hörde jag vidare, samtidigt som illusionen om mig själv sakta löstes upp. - Alla dina sidor är sidor av dig. Glöm aldrig det. Acceptera dig själv utan att för den sakens skull glorifiera din egen existens. Alla innehåller vi en och annan fermenterad frukt. Arbeta med den istället för att gömma den. Plocka fram den. Tala med den. Få den att blomma. Enda tills nästa frukt växer fram i det där gömda tomrummet. Plocka då fram den. Tala med den. Få den att blomma.

Nu vet jag. Kanske inte vem jag är. Men vad jag innehåller.