Redan medlem?
Logga in
TUNNELSEENDE
Ensam klädd i morgonrock står jag utanför
okända människor står i ring runt mig
jag vill gå in
de pekar på en smal tunnel
där ljus syns längst bort
jag vågar inte gråter jag
plötsligt förvandlas tunneln till en dörr
jag öppnar dörren
alla vänner levande som döda
tittar på varandra ingen ser på mig
jag är osynlig även för mig själv
och jag vaknar av hamrande hjärtslag
pulsen högljudd ekar i rummet
Fri vers
av
Elisabeth Nilsson
Läst 292 gånger och applåderad av 16 personer Publicerad 2017-09-12 17:23
|
Nästa text
Föregående Elisabeth Nilsson |