Solen segar sig sakta upp
över horisonten
Stiger, sävligt som sirap i snorkallt vinterväder
över kanten

lika sakta
rinner livet ur kroppen
strider på kastrullbotten
med näbb och klo
slites livet ur
den sega människokroppen

krampaktigt
ler du ett dödligt
tandlöst
grin