Höj glasen, skåla med mig kära demoner
i dimmans timme, samlas här runt mig
Gotta er på det dömda kött jag kallar kropp
sarga min hud med mina egna händer
tänd alla bränder, inga städer kvar att falla ur
Din hand som en gång var i min
Tomheten som tog dess plats
dödar tanken med vita pulver, grå rök och en alldeles för hög promille
flykten från verkligheten som alltid verkar lura bara runt hörnet
knytnäven i ansiktet, såret över läppen och det spruckna ögonbryn

Höj glasen, nu skålar vi kära parasiter
i gryningens timme, tär mig bit för bit
Sluka det sista personliga jag kan hämta
låt den sista luftbubblan spricka under ytan
tomma ruiner, med askmoln likt Everest
Din färg jag en gång såg
Intet som tog dess plats
vilar ögonen under mörkrets eviga täcke, en sällsam samling
verkligheten som inte längre lurar, den slumrar lugnt här bredvid
Såren finns inte kvar och mina ögon är för evigt Öppna.