Igår såg jag mörka ringar i höstens blad och minnen i lågor - gömda under sängen, kallsvettiga

De doftade av en lillgammal och skräckslagen asteroid, född i svärdets tecken, någonstans mellan Jupiter och hundra ljusår av förbjudna frågor

En leksaksgiraff med magen full av dun bad mig viska. “Släck ljuset och andas tyst, snälla. Snart kommer det att smälla…”

Jag stirrade rakt in i spegeln. Bakom mig stod en okänd man, med välbekant ansikte och slutna nävar. “Nej, nej” är det sista jag minns.

Masken hade fallit av i nattens internat. Hjärtat hade gått ned i spagat. En pojke, fräknig och blek, låtsades sova på golvet - dörren fick aldrig låsas, annat än utifrån

Ja, jag har tvivlat alltför många gånger på att han verkligen fanns!

Stjärnorna i hennes hår hade flytt; den lille prinsen tog inte längre hand om rosen. Vart tog den rosa elefanten i mormors teckningar vägen?

Kommer dem att förlåta mitt strypgrepp om våren? Nattmaran blev min blinda snara om hennes mjuka hals

En solförmörkelse av raseri och berusad självförnekelse - veckorna består av sex dagar sedan dess; måndagarna vägrar att glömma...

Lägg undan kniv och gaffel! Min glöd var aldrig menad att förblöda, likt ett vingklippt piano som kapitulerat inför brandens vintersonat

Varje tugga smakar av dimma på rymmen - du, min gudlösa tragedi i nio akter, omringad av Charons obevekliga vakter

När föreställningen var klar satt jag kvar, som om vår midsommarnattsdröm kunde förlängas till en evighet av odödlighet:

“Ge upp, din lott är ensamhetens - ingen hämtar dig vid perrongen. Ditt straff är sömnlöshetens stenbrott. Kasta bort nyckeln!”

Det vattnas i munnen på kärlekens bödlar, de skriker efter ännu ett blodsoffer. Deras hemgift - en enkelbiljett till Hades

Hon höll om mig vid flygplatsen. Ingen sa något, båda grät. Käkbenen stelnade till galler. Ett sista adjö som aldrig svarade tillbaka

Det här är ingen likvaka! Nu rider jag mot den röda planeten, klädd i sandstormar

Åskans aska förblir inte min hud. Pojken som låg på golvet lovade sig själv att överleva slagen. Han kommer att hitta ut ur garderoben...

"Släpp fram mig - jag vägrar bära denna törnekrona, även om lakanen bytts ut och passionens skrattgropar bleknat bort"

Ännu bultar något obefläckat i eldflugorna hon lämnade kvar - långt efter att hennes fingrar rest färdigt genom mina

Vi kommer att återfödas i ett annat liv, där ingen av oss springer efter rädslan

… Innan höstens blad vänder bort ryggen åt våra blanka sidor, bortom all räddning.