trumhinna

rymmer

havs

gångar

vibrerar

aldrig tyst

jag hör de malande

talkvarnarna

sluka lyssnandet i flodens djup

ser pilen antända

bålet

till mig

far väl

 min själ

i alla dessa stormhav

hör du

detta tystdun

falla

hur detta

tystdun

stillar trädens kronhav

ser lövet i vänstra ögonvrån

ömt mottaga

vindens

viskning

jag hör

de malande talkvarnarna

sluka

lyssnandet

svalkande

rör

igenkännandet

vid den sargade

trons bön

stjälken sträcker nåd

utan klätterspaljé

stödet är

den helade trons bön

jag håller

en droppe

tystnad i min hand

vet att tystnaden åter skall infinna sig