Petter vänder sig till Frida
"Alex har en jätteliten snopp"
"Nä är det sant?"
jag vänder mig om
"Vad gör ni?"
för att påvisa min närvaro tänkte jag så Petter skulle sluta. Men nej. han tittar på mig och sedan visar han med fingrarna. Frida fnissar och tittar på mig.
Jag antar att det kan kallas poetic justice när Petter en månad senare blev dumpad av just Frida för att han hade en för liten snopp. Och killarna va själklart på Petters sida och jag hade inte sagt något om den dagen månaden innan, men jag njöt. Jävla piss Petter där fick du. De kunde du fan ha. Vi skulle föreställa bra kompisar ditt svin. Alla tjejerna på skolan visste. Och de drogs igång en Frida är en hora kampanj från killarnas håll. Men jag gillade Frida mer efter den dagen. "hon måste vara en äcklig hora om hon tycker en normal stor snopp är för liten"
"den är normal va?"
Petter "Ja fan Mr normal"
"äckliga jävla hora att göra slut med någon på det sättet, och säga det till alla"
deras ord gjorde mig illamående, så jag vaggade därifrån...
Frida brukade göra sexuella anspelningar mot mig. Att hon vill ha mig och så på skoj. Och jag brukade spela obrydd utanpå men jag brann inuti. När hon tittade mig djupt in i ögonen och tog på mitt knä och liksom blundade och bet sig lite i läppen. fan hela jag pulserade som ett simpelt djur.
Men det va Fridas kompis Jenny som va intresserad av mig på riktigt. Hon va lite neurotisk. vi jobbade ihop på hemkunskapen och det gick nästan alltid åt helvete för oss. Vi brände bullar, kakor, pajer, händer... och de va nästan alltid krig mellan oss. Vi satte nästan alltid igång de där larmet. Och fyllde salen med rök. Jag tycker hon va den som drog igång allting med sitt liksom nervösa sätt. Hon ryckte i allt. Kollade allt. Och liksom skrek åt mig, stressad till tusen. Tillsist blev vi separerade av läraren. vi funkade inte helt enkelt. inte som ett team.
Men jag kommer ihåg en gång. Jag hade sådan fruktansvärd huvudvärk. Kände mig verkligen kass. helt under isen och jag låg liksom på bänken utanför och bara led. Då kom hon och satte sig bredvid mig. gullade med min lugg. Och klappade mig med sina händer på pannan. Det va första gången någon varit snäll mot mig på det sättet. Jag låg med huvudet i hennes knä och önskade att jag hade mer tid. försökte memorera hennes doft...
ett par år senare så hade vi setts på en fest. Och jag hade bestämt mig för att säga att jag gillade henne, men det framgick när vi snackade att hon redan hittat sin kille. Mr provider, Mr reliable och jag kände bara att jag var försent ute. Och hur mycket jag än drack den kvällen så kunde jag inte glömma det. Hon ville att vi skulle ses på fika men de va bara för att trösta. vi visste båda att de aldrig skulle bli av. Och det blev det inte. Jag hade varit försikt. För velig. För osäker... och nu va det försent. Mycket som man inser gör man när det är försent.
Kommer även ihåg hur jag och morsan slet med mina läxförhör. Speciellt språk. Ingen kommer veta hur mycket jag slet för att ändå vara så kass. Fabru, en kompis till mig sa en gång "du visste att de va läxa på de här orden va?" och jag kunde inte med att säga jag satt till klockan tolv i tårar och skrek för att jag inte fick ihop det kvällen innan så jag sa bara "Nä, missade" Jag ville inte att de skulle veta. min dyslexi kunde lika gärna ha varit spetälska...
Att jag kunde inte säga som det va utan att börja gråta. Och jag gillade inte att gråta framför någon... Jag kände mig alltid så patetisk. Och mötes alltid av den där 'va nu' blicken, lite rädd å lite undrande, avvaktande, försiktiga... Jag gillade inte när folk inte förstod mig.
nu gillar jag inte när jag förstår mig på folk.