Plötsligt trädde ett minne fram här om dagen. Tror det har med höstmörkret att göra. Det var en dag för några år sedan, kanske en söndag och förmodligen en förmiddag ungefär runt klockan elva när jag satt hemma vid köksbordet, då det hände det något fantastiskt.
Från ovanvåningen hördes ljudet av nakna barnfötter som daskade mot trägolvet. Det trummade som ett regn. Tveksamt ibland och sedan allt intensivare för att plötsligt sluta. Sedan började allt om igen.
Jag slogs av hur ljudet plötsligt bara fanns där i mitt liv. Hur det fram tills alldeles nyss inte existerat. Jag älskade detdär ljudet. Önskade att det skulle vibrera fast sig i golvbjälkarna och alltid finnas kvar där som kvistar i plankorna. Långt senare kunde man bända bort golvplankorna och ligga där och sniffa efter kådan. Man är sällan beredd med håven när lyckan plötsligt gör sina nedslag. Det är inte ens någon idé att försöka fånga den. Man får vara nöjd om man ser den när den fladdrar förbi. Oftast upptäcker man den ju först när den blir ett avlägset minne. Men när jag hörde det där ljudet visste jag direkt att det skulle bli som ett svart hål i min själ som med oändlig gravitation skulle forma och förändra mig för alltid.