Ja visst lever jag ett ganska slätstruket och vanligt liv. Om man betraktar det på avstånd (vilket jag visserligen inte gör men åndå föreställer mig att jag kan fantisera om) så verkar det nog ganska meningslöst. Men här sitter jag och andas på bussen. Vi dras stötvis framåt och jag betraktar stilla fasaderna som sveper förbi. Tegelstenar staplade ovanpå andra tegelstenar. Buckliga stuprör som någon satt ett klistermärke på och som någon annan sedan halvhjärtat försökt skrapa bort. Klotter. Ni vet vad jag menar. Människor till höger och vänster. Jag är på väg till jobbet och tycker att livet är lite allmänt trist. Så här har det nog alltid varit, slår det mig. Om jag tänker tillbaka så har det nog känts såhär ända sedan jag var barn. Jag tycker emellanåt att livet är trist och grått. Ändå tragglar jag vidare. Ja, vad skulle jag annars göra? Det är inte som i filmerna när den plötsliga insikten inträffar någon gång under uppväxten. Den där händelsen som förändrar livet för alltid. Den kommer inte. Inte ens nu när jag är vuxen och har funnit mig själv. Det är bara en enda utdragen refräng alltsammans. Jag utför mina sysslor. Jag tar hand om min kropp. Jag går till jobbet och försöker göra mitt i samhället. Jag försöker le åt folk och vara som folk. Jag tar hand om min familj. Det är mitt liv varken mer eller mindre. Inte mycket till liv kanske. Men det är mitt. Ibland tänker jag på att jag borde kasta mig ut i något för att saker ska hända. För att det ena ska leda till det andra. För att jag ska inspireras att utföra stordåd. Märkligt egentligen att man behöver sugas med i något för att växa som människa och bli någonting mer än en grå prick. Att man inte klarar av att växa färdigt själv. Som fjärilar gör. Att det inte finns mer driv inom en människa. Man är kanske inte ens människa utan något att klistra fast sig på. Något att tro på. Som någon sorts målarfärg. Jag undrar om det är såhär för alla människor. Tror egentligen att tomheten finns inom oss alla. På ytan ser det ut som att det är så jäkla mycket spännande på gång överallt. Alla klär sig så bra. Har snygga väskor. Tar actionbilder och publicerar på sociala medier. Men det enda som händer egentligen är väl att vi åldras lite hela tiden. Kanske förändras hjärnan så man tänker lite på olika sätt beroende på hur gammal man är och till viss del kanske man tänker annorlunda beroende på vad man upplever, men på det stora hela händer det nog inte så mycket med någonting. Man sveps med i olika saker ibland men mest ligger man och guppar i ett oändligt hav. Blir aldrig klok på varför.