Jag minns inte,
om det var dag eller natt,

jag tog några kliv,
som blev till stapplande steg,

inte någon frågade vart jag skulle,
det spelar mindre roll,
jag skulle inte svarat iallafall,

Jag började gå ( nu springer jag som fan!)

hinderbana, marathon,
varje dag.

Jag har glömt bort hur man sover,
mina lungor andas men luften har tagit slut,



jag har tappat fotfästet mitt i en hanterbar balans.