Det blir så konstigt tyst på andra sidan luren varje gång vi pratar om det här, för du känner dig i vägen utan att vara det. Du är så välkommen hem till mig och om det så bara vore för att mina föräldrar tycker det är lite lättare att stå ut med mig när du är här, men det är det inte. Det vet jag, för pappa ler när du kommer in genom dörren, bjuder på öl och whisky för att du är del av familjen. Jag ser det på sättet mamma viftar bort dina invändningar om att hon tvättar dina svettiga idrottskläder och säger att hon ändå skulle sätta på en tvätt trots att hon inte skulle det. Jag ser det när pappa besviket suckar när jag säger att du inte kommer till oss i helgen för att han har saknat dig. Jag ser det på vår godishylla som alltid har Kinna puffar redo för dig att äta.

Jag vet dock att jag är i vägen för dig och ditt liv, att hela min familj är i vägen för dig och den människan du vill bli. Självständig och levandes på knäckebröd och vatten för att betala hyran, med studielån och resor. VUXEN. Din resa till att hitta dig själv. Att göra allt det du alltid sett dig själv göra. Tågluffa till Asien, jobba i Australien, bo i USA, volentära i Afrika. Jag och mina femåriga studier är i vägen för det. Det blir mer och mer tydligt för varje gång vi pratar om det. Älskling det är inte bara att flytta hemifrån för mig, det är studielån, det är extra jobb, det är hinna med alla jävla studier utan att gå in i vägen, det är ekonomisk säkerhet. Jag är i vägen för dina drömmar och tvingar på dig mina.

Det blir så konstigt tyst på andra sidan luren när jag säger att det liv du beskriver är inte det jag ser mig själv leva och när du sen säger samma sak blir jag också tyst. Jag orkar inte bråka om samma sak hela jävla tiden älskling. Jag vill fixa min utbildning, helst utan studielån, jag vill få jobb och ett litet hus och barn. Det är vad jag vill ha. Du vill resa och hitta dig själv i något annat land och jag säger till dig att gå, men du stannar och jag förstår inte för jag är så tydligt i vägen, jag är så tydligt inte din dröm. För om det är våra drömmar vi ska kompromissa om då vet jag inte vad vi håller på med. Varför är du kvar?

Jag hör det på din röst varje gång du har pratat med dina föräldrar om någon av dina framtidsplaner, du vill göra det de gjorde, ut och resa och skaffa dig en personlighet och jag tycker det är så jävla orättvisst. För det du säger varje gång du säger att man måste resa för att hitta sig själv är att säga att hela min familj är en hög okunniga babianer som inte vet något om det verkliga livet, som inte vet hur världen ser ut, enbart för att de inte har rest, för att jag inte har rest. Och jag om det är din dröm att resa, gör det då, men hitta bättre skäll, för du kommer känna dig lika vilse när du är tillbaka här.