Jag vaknar in med en känsla av spänning och hopp.

I den långa hallen med rum åt höger och vänster får jag chansen att ta del av ditt nya liv - men jag hittar inga spår av honom. Sedan omfamnar du mig och det ilar genom hela kroppen, du vet på det sätt som jag beskrev för dig för länge sedan.

Jag ska på en resa med två av dina bästa vänner, av någon anledning verkar du ha tagit deras plats. Vi sitter på tåget som tar oss ner mot kontinenten och så nervös är jag, kan knappast tro att du är här bredvid mig.

När din mjuka hud rör vid min vill jag öppna hela min själ, säga att jag älskar dig och att jag aldrig mer vill släppa dig. Kyssa dig, för att jag nästan glömt hur vackert det var. Men jag vågar inte, vill inte, eftersom att jag är rädd att bryta förtrollningen.

Lever på lånad tid, förstås.
På sanddynen i Sahara smeker solens slöja ditt blonda hår tillsammans med vinden och då vet jag att tiden är ute. Magin upplöser sig sedan långsamt samtidigt som tåget rullar vidare, bort över ökensanden.