Då var man vilse igen
Ur balans
Känslan är som att drunkna
I alla tomma ord
Som kommer av smärtan

Kan inte sätta fingret
På ditt fejkade leende
Som av medlidande

Du fattar ju ingenting

I tanken
Hoppar jag från en bro
Framför ett tåg
Utplånar värken
Den som alltid
Är som ett plåster

Ger lidandet ett hem

Sågar av tankarnas nervbanor
Jäms med min egen självömkan
Tröttnar på spillrorna
Jaget
Som nästan alltid
Bär en mask
Av falsk glädje