På kontoret, Annelie, en arbetskamrat

”Jag går nu.”

”Redan?”

”Jag går... jag går och hämtar ett glas vatten.”

”Oj, jag trodde att du tänkte gå hem. Och det är ju inte alls dags än.”

”Nej. Jag går.”

Annelie

Det går inte.  Nu orkar jag inte mera. Varje dag samma sak. Vaknar, äter, promenerar till jobbet. I sol, regn, snö, dimma. Jobbar. Promenerar hem. Äter en smörgås, dricker en kopp te, läser en tidning. Ligger på sängen och tittar i taket. Orkar inte umgås. Orkar inte lämna lägenheten. Orkar inte minnas, orkar inte tänka framåt. Har inga planer, inga drömmar.

Samma sak veckans alla dagar.

Man måste bita ihop. Man måste stå ut. Man ska vara tacksam för att man kan förtjäna sitt uppehälle, tacksam att man inte längre är beroende av föräldrarna, inte är beroende av någon. Jag är tacksam. Jag är trött. Trött och tacksam.

Varje kväll är jag lika trött.

Det går inte, det måste vara något fel. Det är något som saknas. Vitaminer? Vänner? Närhet? Köper en burk på apoteket. Tvingar mig att gå ut och gå runt kvarteret. Gatorna är tomma, bakom gardinerna flimrar tv-apparaterna. Klasskamraterna har lämnat stan, för Uppsala, Luleå, Stockholm, Malmö. Klasskamraterna har pojkvänner, äkta män, sambos, barn. Jag är kvar.

Jag ringer, ingen svarar.

När jag gick i skolan väntade jag på att livet skulle börja. Nu har livet börjat, detta är livet. Sova. Jobba. Jobba. Sova. Det finns inget annat som jag vill göra. Fanns det något jag ville göra, jag minns inte längre. Vill bara orka med ännu en dag, ännu en vecka, ännu en månad, ännu ett år.

Det går inte, måste bort, bort, bort.

Fantiserar om att jag reser mig från kontorsstolen och går. Lämnar alla fakturor, lämnar alla inköpsordrar, alla blåa, gula och vita papper, låter allt ligga och går. Reser mig från stolen, går ut i korridoren, går nerför trappan, går ut genom grinden, går längs gatan, går genom staden, går till järnvägsstationen, köper en biljett, sätter mig på tåget, åker iväg och kommer aldrig tillbaka. Jag vill bort, bort, bort, vet inte till vad. Det finns inte en enda plats i hela världen som jag vill fara till. Det går inte, jag måste stanna.

Kan inte lämna allt detta ogjorda arbete, kan inte lämna alla dessa högar med papper.

Jag måste stanna, vet att jag måste stanna och göra arbetet klart, vet att arbetet aldrig blir klart, det kommer alltid att komma nya fakturor, nya papper, det tar aldrig slut, det blir aldrig färdigt, vet att det finns ingen botten på högarna, de är bottenlösa.

Mitt liv är bottenlöst. Det finns ingen grund att stå på. Det saknas händer som tar emot mig när jag faller. Jag är rädd för att falla, rädd för att inte kunna slutföra mitt arbete, rädd för att bryta ihop, rädd för att falla samman, rädd för att jag och allt runtomkring mig ska falla samman. Jag är så trött, vill bara gråta. Man får inte gråta. Jag vet att man aldrig, aldrig, aldrig får gråta. Man ska vara  stark. Det går inte. Jag måste bort, måste stanna. Det går inte.