I en dröm, en man, Annelie

”Annelie, hej!”

”Du. Hej. Du.”

Annelie

Det är söndag eftermiddag. Ligger stilla på sängen, fryser. Drar upp filten över kroppen. Jag är ensam. I dvalan mellan vakenhet och sömn drömmer jag. Inte riktiga nattdrömmar, inte riktiga dagdrömmar.

Drömmer om människor med tro och tillit. Människor som vet vilka de är. Människor som vet vad de vill. Drömmer om att bli funnen av en människa  som kan tala om för mig vem jag är. Drömmer om att möta någon som kan göra mig meningsfull.

Öppnar ögonen och tittar upp i taket.

När jag är vaken vet jag att jag aldrig kommer att hitta den människa som jag drömmer om. Jag saknar förmågan att se andra människor, saknar förmågan att möta andra människors blickar.

Sluter ögonen igen och tänker på en människa. Någon som jag har mött, någon som mötte min blick. Någon som sa ”hej”. Någon som inte såg förbi mig. Någon som inte såg genom mig som om jag vore osynlig.

När jag blundar så kommer du. När jag öppnar ögonen ser jag att du inte finns.

Drömmer om ett möte. Drömmer om en själsfrände, fastän jag vet att jag saknar själ. Jag är självisk. Jag är bitter. Jag är kall. Jag fryser.

Vrider huvudet åt sidan, trycker kinden mot kudden, hårt.

Jag vet att även om jag skulle hitta den som jag söker så skulle jag inte kunna leva med den människan. Jag vet att jag aldrig kommer att kunna leva tillsammans med någon annan människa. Jag vet att jag är en människa som ingen kan leva med. Jag vet att jag alltid kommer vara ensam. Jag vet.