"Det fanns en tid när jag läste" tänker jag medan jag tar en oöppnad bok från hyllan. Jag stavar mig igenom baksidestexten och lägger den på byrån.
Några dagar senare hittar jag den och sätter tillbaks i hyllan.

Det fanns en tid då jag intresserade mig och såg mig nyfiket omkring. Märkte grannens arbete med huset, trädgården med alla blommor och hur det kvittrade i träden när vårfåglarna kommit.
Numer tittar jag oengagerat i asfalten och hälsar knappt på dem jag möter.

Jag kan tänka att jag kan gå på bio, besöka en restaurang  eller varför inte följa med på makens nästa spelning?
Orkar inte förklara varför jag vinglar och måste gå hem senast tio för beklagande blickar från de få som tror de förstår, så jag stannar hemma utan att tycka att jag missat något.

Det fanns en tid när jag levde.
Nu är den tid då jag hoppas på slutet.