(På kontoret, Sigrid, Annelie)

”Dagbok? Jag har skrivit hela livet. Eller i alla fall från att jag började bli intresserad av pojkar. Nån måste jag berätta alla hemliga känslor för. Och du? Fyllde du din dagbok med hjärta och smärta?”
”Nej. Jag skrev ner poäng på prov och betyg och sånt. Jag var inte så intresserad.”
”Jaha, det låter också spännande.”

Sigrids dagbok:

Sitter jag och stoppar strumpor en lördag kväll? Har helvetet frusit till is? Nej varken det ena eller det andra. Rent definitionsmässigt stoppar jag inte strumpor, jag lagar några hål. Jag måste ha slarvat häromdagen för under veckan uppstod nya hål, eller också är kvaliteten sämre än sämst. Och anledningen till att jag sitter med det en lördag kväll är att min planerade utekväll frös inne, och detta på grund av en elak förkylning. Jag försökte nonchalera den ända in i det sista, men till slut fick jag ge mig. Men inte förrän Gunilla stod utanför min dörr och sa ”jag går inte ut med dig när du ser ut så där”. Vadå sådär, sa jag, ”sådär”, sa hon och vände mig emot spegeln.

Och nu sitter jag och stoppar, förlåt, lagar strumpor. Eller jag gjorde alldeles nyss, och jag kommer att fortsätta om en stund, efter lite dagboks-skrivande och en stor kopp varmt te med honung. Om det inte blir som man tänkt får man tänka på hur det blir. Jag skulle ha föredragit ett glas vin eller två, eller tre, men en kopp te är inte heller så dumt. Särskilt inte när man ändå inte känner vad det smakar, och vinet alltså skulle ha varit en ganska bort-kastad utgift.

När Gunilla just hade gått var jag rätt sur, nu är jag mindre sur, bara snorig. Jag dricker mitt te, lagar mina strumpor och tänker på vänskap. Är det febern som gör mig så filosofisk i kväll? Har jag feber? Kanske, och kanske.

Gunilla och jag var klasskamrater på lågstadiet. Ja, det behöver jag inte berätta för dig, kära dagbok, eller om jag tänker efter, jag har nog aldrig berättat det. Jag skrev inte dagbok på lågstadiet, började på högstadiet. Det var pojkar hit och det var pojkar dit, och det mesta hade nog inte så mycket med någonting alls att göra egentligen, inte i början. Sen blev det mera gjort och mindre skrivet.

Minns inte alls varför, det kom upp av någon anledning, jag sa något till Annelie om att jag skrivit dagbok under i stort sett hela mitt vuxna liv, och hon sa att hon gjort det periodvis. Jag sa att jag började på högstadiet och skrev om pojkar, och hon sa att hon började på högstadiet och skrev om vilka poäng och betyg hon hade fått på proven. Arma barn, tänkte jag då, men sa inget. Det kanske är lika roligt för henne att läsa om sina gamla betyg som det är för mig att läsa om mina gamla pojkvänner, vem vet. Olika saker roar olika människor.