På kontoret, diverse arbetskamrater

”Har du hört?”

”Vadå?”

”Jaså, du har inte hört.”

”Vad har jag inte hört?”

”Det är kanske inte sant ändå.”

”Vilket? Vem har sagt något?”

”Inte jag. Jag hörde bara...”

”Ja?”

”Nej jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.”

”Om du säger det, så...”

Sigrids dagbok

Vilken cirkus det var på jobbet idag. Jag vet inte riktigt vad det var som hände, plötsligt var det som om alla talade ett helt eget språk, och ingen kunde förstå vad någon annan sa. Alla kände sig missförstådda och sura, och ingen lyssnade överhuvudtaget. Det var som i sandlådan. Min hink. Min spade. Min sandlåda.

Inte ens det kunde folk komma överens om, i fall det var hink eller spade, äpplen eller päron. Jag  undrade, vart hade alla förnuftiga människor tagit vägen, och varifrån kom alla dessa dårar?

Först insåg jag inte att hela kontoret hade blivit som förhäxat, så jag försökte medla, lite fint sådär ”tror du inte att han kanske egentligen inte menade exakt så, utan kanske snarare så?” Men det var helt lönlöst, alla bara fortsatte att kackla om sig och sitt. Till och med de som brukar kunna ta det mesta med en klackspark började yra om allt möjligt. Man kunde tro att det var jordens undergång.

Spring i korridoren, smällande i dörrar, samlingar vid kaffebryggaren. Ja du milde. Och sen, lika plötsligt som det hade börjat storma, blev det lugnt igen. Märkligt hur det kan bli ibland. Folk betedde sig verkligen som småbarn. Tror det hade lugnat ner sig fortare om någon gått runt och satt en napp i munnen på allihop. Det skulle ha sett lustigt ut!

På lite avstånd från hela kalabaliken var det faktiskt ganska lustigt. Även om det var få som såg humorn i det medan det pågick.  Undrar om det finns arbetsplatser där folk är i luven på varann, ständigt. Där skulle i alla fall inte jag vilja arbeta. Somliga människor lär få extra energi av bråk, men sån är inte jag. Inte Annelie heller, verkar det som, hon var en av få som inte sa ett enda ord medan det tjafsades som mest. Till och med Anders la sig i, och han är inte den allra mest pratsamma eller högljudda.

Annelie satt helt tyst. Jag tror hon helst hade sjunkit genom golvet och försvunnit. Hon undrade nog också hur denna konstiga förvandling gått till. Eller också var det precis tvärtom, hon kände igen sig bara allt för väl. Jag har för mig att hon nämnt vid något tillfälle att hennes mamma och pappa ibland har stora gräl om någon fånig bagatell som inget betyder? Att de inte kan sluta när de väl kommit igång? Att de bara mal och mal på, tills de inte orkar längre. Kan inte vara så roligt att vara publik till den pjäsen.

Det är nog trots allt lättare att ha överseende med sina arbetskamraters konstiga utbrott, än att uppleva det med sina närmaste. Svårare att välja bort sina föräldrar. Svårt att uppfostra sina föräldrar. Det finns en hel del som jag skulle ha velat säga till mina päron, men det kom jag inte på förrän långt efter att de var borta. Som barn satt jag bara där och tittade på och kände mig dum. Jag skulle önska att jag kunde åka tillbaka i tiden och säga ett och annat allvarsord, sånt som jag lärt mig långt senare. Men, men, men, det går ju inte.