På kyrkogården, Sigrid ensam

”Hej morsan och farsan.”

--

”Här ligger ni och kan inte annat.”

--

”Ni var nog inte så tokiga att ha som föräldrar, trots allt.”

--

”Somligt hade jag förstås sluppit, ja farsan det är dig jag pratar med.”

--

”Du vet mycket väl vad jag menar. Men du var snäll också. Tror aldrig jag såg dig vara riktigt elak mot morsan. Som somliga karlar kan vara.”

--

”Och morsan, visst kunde du bli riktigt, riktigt trött på farsan, men jag tror aldrig du skulle ha kommit på tanken att du inte ville leva med honom. Det var ni två, punkt. Även om det kärvade ordentligt ibland.”

--

”Ni ville varandra väl, det gjorde ni. Det är jag tacksam för. Tacksam för att jag fick föräldrar som inte var bittra och sura och mest letade fel hos varandra. Det gav mig en tro på att det någonstans skulle finnas någon för mig också. Och det gjorde det, även om det inte vara raka vägen till paradiset. Och det var det inte för er heller. Nåja.”

--

”Jag antar att ni ligger där och väntar än. Hoppas ni fortfarande kommer överens och trivs med varandra. Det önskar jag er. Det unnar jag er. Det gör jag verkligen.”

Sigrids dagbok

Just hemkommen från ett besök hos de döda. Mina egna döda, vill säga. Annars är det så att jag ganska ofta upptäcker att jag befinner mig på kyrkogården, utan att jag haft för avsikt att göra det. Den ligger så nära både jobbet och mitt hus så det är inte så konstigt att jag hamnar där lite titt som tätt. Jag har gott om tid att träna, så att säga. Det är inte alla som har det så bekvämt, allt inom promenadavstånd, och inte bara det, jag kan se jobbet från hemmet och kyrkogården från jobbet och hemmet från kyrkogården. Praktiskt. Ingen som helst risk att jag glömmer vart jag är på väg.

Fast när jag går på kyrkogården glömmer jag ganska ofta var jag är. Det är bara en plats vilken som helst som jag passerar på väg till något annat. Det händer till och med att jag går förbi vår grav och säger ”hej” utan att egentligen reflektera. Inte så idag.

Idag blev jag stående rätt länge framför graven. Tänkte på morsan och farsan. Hur de var när de levde. Hur de var mot varandra. Hur de var mot mig. Det var inget jag direkt tänkte på när de levde. De var så självklara, på något vis. Hade alltid funnits där, skulle alltid finnas.

Och det gör de ju, bara i en annan form. De ligger där och bidar sin tid, avvaktar, lurar där nere i jorden. I väntan på Uppståndelsen, då alla döda ska bli levande och finna det eviga paradiset. Eller hur det nu var, jag lyssnade inte så noga, var mer intresserad av att hitta mitt eget paradis här på jorden.

De hade sina sidor, de som alla andra. Morsan tyckte inte att farsan var lika rolig som han själv tyckte när han var full. Farsan tyckte inte alltid att morsan var lika duktig som hon själv tyckte när hon hade vänt upp och ner på hela huset. Fast i stort. Jag tvivlade aldrig på att de höll av varandra, ville varandra väl. Det var självklart, trots att jag visste redan som barn att det fanns många som höll ihop av andra orsaker.

Vid eftermiddagsfikat idag berättade Annelie lite om vad hon hade gjort i helgen. Hon och Anders hade varit ute med båten, tillsammans med hans föräldrar. Det hade förvandlats till rena skräckfilmen, när det först blev en rejäl tjocka, och sen dog motorn. Timme efter timme i dimman, utan att veta var de befann sig, eller om de någonsin skulle hitta land igen. Som tur var hade de åror. Som de kunde ro med, utan att tappa dem i vattnet. Det skulle inte mina ha kunnat, sa Annelie. Varför då, sa jag, varför skulle inte dina föräldrar kunnat ro? De är inte så bra på att samarbeta, sa hon.

Hon berättade hur Anders föräldrar hade samarbetat, hur pappan hade uppmuntrat mamman, och visat hur hon skulle göra när det blev lite tokigt. Utan att kritisera, sa Annelie, och jag tyckte hon blev lite blank i ögonen, men där kan jag ha sett fel. Vad gjorde Anders då, frågade jag, han höll utkik efter grynnor, svarade hon. Och sen pratade hon en massa mera om hans föräldrar, hur lugna de alltid är, och positiva och glada, och alltid kramar om henne när hon kommer och hälsar på. Jag tror hon är mer förtjust i dem än i sina egna.