På en firmafest, Annelie, Anders

”Ska vi inte dansa?”

”Måste vi? Det är mycket trevligare att sitta här och prata. Det är så trångt och stökigt. Och du vet hur klumpig jag är.”

”Jag är inget vidare heller. Men ett par varv kunde vi väl ta?”

”Om du absolut vill. Nej, nu är det visst dags för paus. Vilken otur.”

”Vilken tur, menar du väl. Vi kan gå ut och titta på månen i stället.”

”Låter som ett mycket bättre förslag.”

Sigrids dagbok

Faktum är att det redan är fredag, tidigt. Och om inte allt för många timmar måste man upp igen och åter till grottekvarnen. Vem har kommit på den briljanta idén att lägga firmafester på en vardagskväll? Någon som har fått för sig att det skulle få folk att skärpa till sig, nöja sig med ett glas, inte säga sanningen till chefen, och inte smyga iväg med fel person? Har det någonsin fungerat? Nej, skulle inte tro det.

Jag var rätt tveksam om jag ens skulle gå i år, men sen tänkte jag vad fan. Alltid händer det något oväntat, eller snarare väntat, och om jag inte är där, hur ska  jag då veta vad folk menar med alla antydningar dagen efter?

I år kommer de i alla fall inte att ha något att antyda om mig. Jag skötte mig, som omväxling. Tog inte ens det där sista glaset, bara första, andra, tredje... inte smög jag iväg med fel person, och inte med rätt heller. Fanns inte en enda där som jag velat smyga med. Inte för att jag skulle ha gjort det om det hade funnits, men det känns lite trist att veta att man inte ens skulle ha velat.

Överhuvudtaget var det en ganska avslagen historia i år. Maten var sisådär och dansbandet på ungefär samma nivå. Cigarett-röken låg i alla fall tät, så ett och annat skedde säkert där bland dimmorna.

Annelie och Anders kom tillsammans, satt tillsammans hela kvällen, och gick därifrån tillsammans. Ja, de är ju söta ihop, de passar fint tillsammans. Ser ut som om de varit gifta i 50 år, fast de inte känt varann i mer än ungefär ett halvår. Två gamla nuckor. Nej, vad säger jag, Anders är knappast någon nucka. Fast jag kan inte minnas att han haft någon flickvän tidigare. Ingen som någon sagt något om i alla fall. Kanske hade han någon på högstadiet. Eller inte.

Man undrar lite över en kille som bor hemma hos föräldrarna fast han är över 25, och verkar nöjd med det. Det behöver i och för sig inte betyda att han inte pippat runt, fast jag tvivlar starkt. Han ser inte så ut. Han ser så hemvävd ut. Typen som blir kär på högstadiet, förlovar sig på gymnasiet, gifter sig på universitet, och allt med en och samma flicka. Jobbar kvar på samma arbetsplats hela livet, köper eller bygger en villa, kör volvo, får två barn, åker till Mallis på semestern. Och som pensionär skaffar han och lilla frugan en hund, för att inte bli helt stillasittande i tv-soffan. Livet från vaggan till graven, klappat och klart.

Det såg ut som om Annelie velat dansa, men det blev inget av med det. Hon satt där och rörde sig till musiken, och han satt bredvid, stel som en pinne. Hon berättade tidigare på dagen att de pratat om dans, att han sagt att han inte kan dansa, att hon sagt att hon kunde lära honom, att de hade försökt men att det var som att bära runt en bokhylla. Inget större nöje. Han kunde anstränga sig lite, tycker jag. Så himla säker på henne borde han inte vara.

Jag föreslog att hon skulle dansa med någon annan. Även om hon kanske inte är den häftigaste tjejen på festen så är hon i alla fall ung, det finns säkert gubbar som inte skulle neka henne en svängom. Men hon ville inte.  Hon skulle behöva dansa, det spelar väl ingen roll om karlarna är gifta, eller gamla, eller runda under fötterna. Jag förstår inte hur hon tänker, det handlar bara om att dansa, inte blivande äktenskap. Om ingen bjuder upp får man bjuda upp själv.

Men icke, hon satt hellre med sin stela pojkvän hela kvällen. De såg ut att ha trevligt, pratade mest hela tiden, men det kan de göra vid andra tillfällen. Eller resten av livet, om det är det de har lust att göra. Ja, ja, folk får göra som de känner för. Jag kände för att dansa, så jag dansade. Men hem gick jag som sagt ensam, och nu är det dags att få lite sömn, så jag orkar retas med de värsta bakfyllorna i morgon eller rättare idag. Natti.