I Annelies föräldrahem, Annelies mamma, Annelie

”Han är i alla fall snäll.”

”Ja.”

”Eller hur?”

”Ja.”

”Din pappa, han kan vara så...”

”Du brukar säga det, men...”

”...elak, men Anders, han är inte alls sån.”

”Nej.”

Annelie

Alla drömmar om evig kärlek och evig lycka. De betyder ingenting. Det är allt det andra som betyder något. Någon gång måste man vakna upp och se verkligheten som den är. Jag trodde aldrig att jag skulle få allt, visste redan från början att de allra flesta inte får allt, visste att man måste välja. Att man måste bestämma vad som betyder mest.

Jag visste, varför är jag besviken?

Jag har så mycket, så mycket mer än de flesta. Lever med den människa  som jag valt och som har valt mig. Du behandlar mig väl, pikar aldrig, hånar aldrig, grälar aldrig. Är snäll. Du är en snäll människa och jag ska vara tacksam. Som slipper dela min vardag med en elak människa. Säger min mamma. En god vän, en bra kamrat, en god ekonomi, en trygg vardag. Det är sånt som betyder något. Det är det som måste betyda något.

Passion. Kan man leva utan. Den flammar upp, svalnar och dör. Även för de lyckliga där den finns från början. Hur många kan hålla den levande? Några få. Några som är bra på att låtsas.

Några som är bra på att hålla minnena levande och förväxlar levande minnen med levande känslor. Jag kommer inte att ha några minnen.

Kommer inte kunna minnas, kommer inte ha något att sakna, kommer aldrig att behöva sakna, kommer aldrig veta vad jag saknar, kommer aldrig veta vad jag hade kunnat minnas, kommer aldrig att få veta, kommer att leva hela mitt liv utan att veta.

Hur ska jag kunna...

Det betyder ingenting.

Det är allt det andra som betyder något.

Jag vet, jag vet, det måste vara så,

kunde gå om jag ville.

Kan inte gå,

kan inte lämna dig,

kan inte tro att det skulle bli

annorlunda med någon annan,

kan inte tro att jag skulle

träffa någon annan, någon som

skulle se mig som du gör, som

skulle kunna bli min allra bästa vän,

som du är, som skulle kunna stå ut med mig.

Jag vet, ingen annan skulle stå ut med mig, jag vet, jag borde leva ensam, jag vet, jag är ingen hel människa, jag vet, jag kan inte kräva någonting.

Jag har ingenting att erbjuda.

Om jag skulle gå.

Då skulle jag få leva mitt liv ensam.

Skulle aldrig träffa någon annan.

Skulle aldrig våga.

Skulle aldrig våga känna något,

aldrig våga försöka,

aldrig mera riskera,

aldrig riskera en upprepning.

Jag vet, det skulle bli en upprepning, den första omfamningen, kall, den första kyssen, kallare, det första samlaget, kallast, jag vet, det är så det är. Det är så jag är.

Det är jag.

Jag vet, det är jag, kan inte gå, vill inte leva ensam, kan inte kasta bort mitt livs chans att slippa ensamheten, måste stanna.

Kommer aldrig att ha några minnen.