För ett tag sen gjorde jag något, något jag behövde för mig själv, mitt välmående och allt annat i mitt liv. Jag bröt med dig helt och hållet, tog bort dig på alla socialamedier, tog bort ditt nr i telefonen, tog bort de gamla konversationerna, alla bilder. Jag raderade dig ur mitt liv. Tog bort Poeter, där vi lärde känna varandra.

Och det är nog helt ärligt det bästa jag har gjort, för jag hjälpt dig inte, jag hjälpte inte mig själv, det hela blev inte bra och jag orkade inte bära dig och försöka fixa ditt liv från flera mils avstånd. Jag kunde aldrig vara den du behövde ifrån Göteborg, när du var uppe i ditt Stockholm.

Och jag mår bättre, klarar mig i vardagen och kan le och skratta utan att känna en tunghet i bröstet, men ibland,särskilt på kvällar så tänker jag på hur det blev och att du aldrig fick en förklaring, aldrig fick en förklaring till varför jag bara försvann ur ditt liv. Och jag går in på poeter för att kolla till dig, kolla hur du mår, om det kanske är bättre, vilket du aldrig göra. Men jag kan inte bära ansvaret för det, precis som jag inte lägger ansvaret på mitt mörka sinne på dig.

Jag bara kollar till dig ibland.