Inte ett moln på himlen. Inte en vindpust. Solen var den ensamma visaren på en orörlig urtavla, det enda i landskapet som rörde sig och fick den stillastående luften att glöda mot huden.
Sensommartunga, mörknade blad hängde på grenarna likt slaka segel. Årstiden var en farkost långt ute på ett vindstilla hav, dit fåglarna inte längre följde. En dag som denna verkade den inte ens äga styrfart. Djupnad bortom fågelsången hade sommaren somnat in i sig själv i en dvalliknande sömn, vilande i en skenbart tidlös andningspaus, som om den därmed upphört att åldras. Det var svårt att tro att hösten närmade sig steg för steg medan allting omärkligt vissnade.
Rakt det motsatta var det med ensamheten, som om tiden och därmed livet gick honom förbi. Plötsligt var det morgon och lika plötsligt kväll. Däremellan tomhet, ingenting som minnet kunde fastna vid. Han var en människa utan ett nu och därmed även utan ett förflutet, en berättelse. Ibland föreställde han sig att han galopperade genom en allé, där de sekundlånga dagarna hastigt flimrade genom grenverket utan att lämna några avtryck.
Eller: det var som om han befann sig i fritt fall, utan att vara delaktig i tidens fasta gång. Han hade lika gärna kunnat se till att vara ständigt berusad. Det fanns ju ändå inget som han gick miste om.
Den enda som sträckte ut sin räddande hand åt honom var Hedda, den bräckliga, sköra, ömtåliga kvinnan i hans liv. Precis som det varit med Niklas ville han beskydda och trösta henne, något som gav tillvaron mening. Tanken på henne fick honom att vilja skynda vidare, hinna ikapp tiden, tämja och grensla den som om den vore ett riddjur.
Han föreställde sig gärna att hon satt framför honom i sadeln med sitt huvud lutat mot hans axel, läsande ur minnet sina egna och hans favoritdikter. Han blundade och låtsades fylla lungorna med doften av hennes hår medan hon höll i tömmarna och han knäppte sina händer runt hennes tunna midja. Varsamt och ömsint bar de kärleken mellan sig, som om den vore ett bräckligt men löftesrikt nyfött barn. Kärleken som varje släktled förvaltat och fört vidare genom seklerna och som de också skulle föra vidare. Bara så kunde döden övervinnas. Bara så kunde ögonblicket bli en länk i tidlöshetens kedja. Bara så ville han leva: omsluten av de som levat och de som skulle leva, i samvaro med de döda såväl som de ännu ofödda.
Han tog av sig hatten, torkade svetten ur pannan och fläktade sig med brättet. Kläderna hängde bakom honom tvärs över hästryggen utom byxor, skor och skjorta, vars ärmar han kavlat upp så långt det gick. Hans rödsvullna handleder blev nu fullt synliga. Det hade inte blivit värre sedan sist han synade dem men heller inte bättre. De varken kliade eller värkte. Det enda han kände var hur blodet pulserade genom det svullna, som om blodet hade svårt att ta sig fram där. Han undrade vad utslagen kunde bero på. Kanske var det ett tecken på vätskebrist.
Han öppnade lägeln i hopp om att det skulle finnas en droppe kvar, men den var tom. Hästen var löddrig och måste även den ha vatten snart om den skulle orka fortsätta. Men han hade ingen aning om hur långt det var till närmsta gästgivaregård.
En bit upp på sluttningen låg en timrad stuga, omgiven av några mindre åkertegar där grödorna höll på att tvina av torkan. En torpare gick och påtade i den dammiga jorden. Ännu hade han inte fått syn på den främmande ryttaren nere på vägen.
Jonas bestämde sig för att fråga om lite vatten. Han gick till fots mot stugan med hästen i tömmarna efter sig. Torparen vände sig om, sköt den stora, slitna tricornhatten bak i nacken under en kort vilostund och såg ut över nejden som bredde ut sig nedanför. Så snart han fick syn på främlingen släppte han skyffeln, rusade in i stugan utan att se sig om och slog igen dörren, som om han sett ett spöke.
Utan att begripa vad det var frågan om gick Jonas fram och knackade på. Först hördes ingenting. Än en gång knackade han. Efter en stund svarade en röst på andra sidan:
– Vad vill han?
– Bara ha lite vatten till mig och min häst.
– Det går inte.
Jonas blev än mer förbryllad över svaret.
– Varför inte?
– En okänd sjukdom härjar i trakten. Kan inte riskera vår hälsa. Han förstår säkert.
– Men jag är inte sjuk, invände ynglingen.
– Det vet man inte förrän det är för sent.
– Hur vet man att man är sjuk då?
– Man blir röd och svullen om handlederna. Sedan dör de flesta efter några dagar.
Jonas såg igen på sina rödsvullna handleder. Han hade alltså smittats av en dödlig, namnlös sjukdom. Den plötsliga insikten i att han troligen aldrig skulle hinna återse Hedda högg till i bröstet som om någon stuckit honom med kniv. Två gånger svalde han trots att strupen var torr och dammig och kände tårarna tränga fram. Han vände sig om och höll för munnen när han snyftade till så att det inte skulle höras. Men även om han bara hade några dagar kvar måste han likväl ha vatten både till sig själv och hästen.
– Ska han verkligen låta oss förgås av törst? frågade han hastigt medan han svalde gråten. Säg bara var brunnen är så kan vi förse oss själva.
– Han rör inte brunnen. Då tar jag fram bössan.
Det blev tyst en lång stund. Svagt kunde han höra en kvinnoröst utan att uppfatta orden. Det pågick ett samtal där inne vars innehåll han bara kunde gissa sig till. Till slut tog bonden till orda igen och sa, kanske på kvinnans inrådan:
– Om han fortsätter in i skogen kommer han snart till en bäck. Där finns det vatten så det räcker och blir över.
Jonas såg sig om. Bortom stugan tog skogen vid och försvann över sluttningens krön.
– Tack då för beskedet, sa han och började leda hästen utmed en stig som ledde rakt in i skogen.
Han hade praktiskt taget just fått sin dödsdom och kände hur svetten frös mot huden medan han lät gråten välla fram. Vem skulle ta hand om honom när han väl insjuknade? Skulle han dö ensam och övergiven i ett landsvägsdike? Ändå var törsten så stark att den tog överhanden över dödsångesten. Bara han fick tag på vatten åt sig och sitt riddjur skulle nog allting ordna sig, intalade han sig själv.
Under träden rådde en viss svalka, även om det fortfarande var alldeles vindstilla. Emellanåt stannade han upp för att lyssna efter ljudet av porlande vatten. Men allt som hördes var en väldig, majestätisk tystnad som verkade härska oinskränkt bortom människans värld, avbruten endast av hästens frustande och hans eget bultande hjärta.
Efter ännu en god stunds vandrande tog stigen slut. Fortfarande ingen bäck. Han tänkte att det kanske var bäst att följa stigen tillbaka för att inte gå vilse. Men när han vände sig om kunde han inte hitta den. Han hade redan gått vilse.
Överallt bredde otrampad mossa ut sig över nedfallna stammar och stenar. Träden slöt nyfiket allt tätare upp vid hans sida, som om de med sina spretande grenar ville ta reda på vad han var för en. Till slut var det nästan omöjligt att ta sig fram, särskilt för hästen.
Då, som en gryning i natten, skymtade han långt borta en ljusning. Tacksam över att ha ett riktmärke styrde han stegen mot ljuset. Snart öppnade sig befriande den djupblå, solsvedda himlen över hans huvud som om han befann sig på botten av ett oändligt hav i stiltje.
Det visade sig vara en stor glänta. Men den utgjorde ingen naturlig öppning i skogen. Någon hade röjt ett ganska stort område. Fortfarande kunde man se flera stubbar sticka upp ur jorden som ruinrester efter den väldiga pelarhall av skog som en gång måste ha rest sig där.
Det var lätt att se till vad timret använts. I gläntans mitt reste sig en stor träbyggnad. Den hade bara en våning men bredde å andra sidan ut sig med två flyglar som flankerade den stora huvudbyggnaden. Han gissade att det var en jaktstuga åt någon välbärgad adelsman.
Utanför fanns en brunn. Han gick fram, böjde sig över brunnskanten och prövade med brunnskaret om det fanns vatten där nere. När karet sänkts tillräckligt långt ner hördes ett plaskande ljud som var likt musik i hans öron. Långt där nere i underjorden flöt vattnet kallt och becksvart, utom räckhåll för solljuset och väntade på att få släcka deras törst. Men han ville inte förse sig förrän han tagit reda på om det fanns någon i stugan som han kunde be om lov.
Han gick fram till dörren för att knacka. Till sin förvåning gav dörren vika. Försiktigt sköt han upp den och ropade in i stugan.
Inget svar.
Han ropade igen.
Ändå inget svar. Stugan verkade om inte övergiven så tom på människor.
Efter viss tvekan klev han in. Väggarna hade tapeter med väggmålningar, på sina ställen överkorsade av jaktvapen som hängde i sina krokar. Framför målningarna stod eleganta möbler, en byrå, stolar och en skrivpulpet. På golvet en vävd matta med invecklade mönster. I hörnet en grön kalelugn. Han hade nog gissat rätt när han tillskrev stugan någon högvälboren.
Mitt på golvet bredvid en stol stod en spinnrock. Sländan låg slängd på golvet, som om någon plötsligt blivit avbruten i sin syssla och fått bråttom att ge sig av eller gömma sig. Han gick fram till en stängd dörr, öppnade den försiktigt och ropade igen. Bakom dörren fanns ett skafferi. Där hängde brödkakor, ostar, korvar, skinkor och rökta spjäll i taket, så att råttorna inte kunde komma åt dem. Utmed ytterväggen stod två stora tunnor med saltad fisk.
Mitt emot skafferidörren fanns en annan dörr. När han vred om handtaget var den låst. Med ens hördes en svag röst på andra sidan. Det lät som om den kom från en kvinna.
– Vad vill ni? frågade rösten.
– Jag är bara en vanlig gyllenmästare stadd på resa, sa Jonas. Jag och min häst behöver vatten. Något annat ärende har jag inte.
Han funderade på om han skulle varna dem där inne för att han var smittad med den hemska sjukdomen som härjade i trakten. Men innan han hann säga något hördes rösten säga:
– Vi har en smittsam sjukdom här. Om han tar av vattnet får det ske på egen risk. Det kan vara besmittat.
Han gick ut till brunnen, firade ner karet, fyllde det och gav hästen att dricka. Sedan fyllde han sin lägel och drack sig otörstig. Vattnet var svalt och gott och smakade rent. I ett slag kände han livskrafterna återvända.
Han hade blivit nyfiken på vem eller vilka det var som dolde sig bakom den reglade dörren. Med största sannolikhet led de av samma sjukdom som han. Utan att tveka gick han tillbaka och knackade på igen. Han förklarade att hans handleder var röda och svullna och att han därför inte var rädd för den sjukdom som drabbat dem.
Det rasslade i låset en stund innan dörren öppnades. I det sparsamma dagsljuset skymtade ett uppskrämt ansikte som tittade på honom med uppspärrade ögon. Ansiktet vek åt sidan så att han kunde kliva in. 
På en bred himmelssäng låg en död kvinna med händerna knäppta över en guldbroderad klänning. Det syntes tydligt att den dödas båda handleder var röda och svullna, precis som hans egna. Hon var inte ung men man såg att hon varit mycket vacker så länge hon levat. Det vilade en fridfull upphöjdhet över ansiktet. Ögonen var fortfarande öppna. Bredvid sängen på nattduksbordet brann ett vaxljus.  På var sin sida om den döda stod två unga kvinnor, lika som bär. De måste vara tvillingar. Också de bar påkostade kläder. Han gissade att de var den äldre kvinnans döttrar. Deras anletsdrag påminde nämligen mycket om den dödas, om man bortsåg från att döttrarnas var svullna av gråt. Det var som om hennes skönhet hade överlevt döden genom att leva vidare hos dem. Båda hade samma mörka ögon, höga panna och mun som den döda. Upptagna av sorg verkade de inte bekymra sig om att skyla sig inför främlingen utan bar sina mörka, långa hår utsläppt.
De hette Liesl och Lotte och var döttrar till en greve Gyllenstrahl som ägde marken i trakten, berättade de. För någon vecka sedan hade några bland tjänstefolket fått svullna handleder och insjuknat i den okända sjukdomen. Bara efter några dagar hade de alla avlidit. För att skydda sin hustru och sina döttrar från smittan hade han skickat iväg dem till sin jaktstuga och beordrat dem att stanna där tills de fick klartecken till att det kunde återvända till familjegodset. För några dagar sedan hade deras mor insjuknat i hög feber och sedan gått bort, utan att de kunnat göra något. De var tvungna att stanna där de var då ingen av dem hittade hem genom den vidsträckta skogen.
Han visade upp sina handleder och synade deras. Deras bleka, smala handleder hade ännu inte fått några sjukdomstecken. Kanske drabbades inte alla. Eller också var det bara en tidsfråga innan de skulle insjukna.
Av det de berättat förstod han att det var meningslöst att vänta på någon från slottet som skulle dyka upp för att begrava den döda. De, eller rättare sagt han, var tvungen att göra det själv innan hon började lukta i den höga värmen.
Om han nu bara hade några dagar kvar att leva, vad skulle han göra med återstoden av sitt liv? Att skynda till Hovsta för att ta farväl av Hedda var uteslutet då han inte ville smitta henne. Efter en stunds eftertanke bestämde han sig för att stanna och hjälpa de båda systrarna som knappast själva kunde ta hand om den döda. Han gick fram och slöt den avlidnas ögon. Sedan letade han upp en spade och började gräva i utkanten av gläntan. Det var ett hårt arbete, inte minst med tanke på de många och djupa trädrötterna som han fick hugga av med en yxa. Först framåt kvällen var graven klar.
De båda kvinnorna hade under tiden hjälpts åt med att svepa den döda i några lakan. Tillsammans bar de ut kroppen, Jonas vid fötterna och de båda kvinnorna vid huvudet. Så försiktigt som möjligt sänkte de ner kroppen i graven. Men det kunde inte hjälpas att hon fick falla den sista biten. Tack vare svepningen syntes det inte hur kroppen blev liggande. Med spaden började han fylla tillbaka jorden.
Mullen föll tungt över det vita tyget som snart inte syntes längre.
– Måtte Gud vara vår mors själ nådig när hon får vila i ovigd jord, sa Liesl med nya tårar i ögonen.
Det enda han kunde komma på att säga till tröst var att lova att nästa dag ställa i ordning ett kors till graven.
Efter en stund stämde båda systrarna upp i en psalm med klar, ljusa röster, följt av Fader Vår. När den oplanerade ceremonin genom en ordlös överenskommelse verkade vara över frågade de om han inte ville stanna över natten. Skogen var mörk, även om det var mitt i sommaren. Utan vidare tackade han ja till deras erbjudande. Han hade ju inte bråttom någonstans. Vart han än begav sig var det bara döden som väntade på honom.
Trots att han tagit av sig skjortan redan efter några spadtag hade den blivit alldeles jordig och genomsvettig. Lotte sa åt honom att ge den till henne så att hon kunde tvätta den. Under tiden fick han låna en av grevens plagg. 
När han klev in i stugan upptäckte han att systrarna dukat till en riktigt präktig måltid medan han grävt. Från slottet hade de fått med sig bägare och glas av kristall, tallrikar och knivar av silver.
Han slog sig ner mitt emot Liesl. Lotte satt mellan dem på kortsidan. Alla tre lät sig väl smaka av maten.  
Trots den sparsamma belysningen från en kandelaber med brinnande vaxljus och trots att kvinnorna var på pricken lika varandra och till och med bar likadana kläder, började han sakteliga märka skillnader i deras karaktärer. Det var som om en dunkel skugga drog fram och tillbaka från den ena pupillen till den andra på Lotte. Där fanns något dovt i hennes blick, något som kanske kunde tillskrivas de hemska omständigheterna de levde i. Kanske var det övertygelsen om att de alla tre snart skulle dö i den mystiska sjukdomen som utgjorde skuggan i hennes väsen. Hon var den praktiskt lagda, som plockade fram maten och lade hans skjorta i blöt. Antagligen var det också hon som spann. Kanske sökte hon dölja sin skugga genom att ständigt sysselsätta sig.
Liesl var blidare till sitt väsen och påminde mer om en slottsfröken så till vida att hon inte verkade göra mycken nytta. Hon tittade intensivt på honom med sina mörka, lysande, upptäckande ögon och lyssnade uppmärksamt på allt han hade att säga om livet i storstaden eller om hovstaklockorna.
Lotte lyssnade mera förstrött på vad han hade att berätta men såg noga till att fylla hans tallrik och glas så fort de började bli tomma. På så vis fick han i sig en hel del vin.
Som på ett givet tecken såg systrarna menande på varandra och plockade fram varsitt instrument och två notställ. Liesl spelade flöjt och Lotte luta. Jonas ögon fylldes till brädden av tårar vid tanken på Hedda när de började spela. Aldrig mer skulle han få höra hennes musik. Samtidigt kände han sig tacksam över att få höra det tvillingarna hade att spela. Det var en lycka mitt i den stora olyckan att han stött på dem som var så gästfria mot honom och nu gjorde sig omaket att underhålla honom, trots att han inte bett om det.
Båda behärskade sitt instrument till fullo och var mycket samspelta. Efter ett par stycken, som han ivrigt applåderade, frågade han om de inte hade noter till något för sångröst. Båda förklarade att de faktiskt hade flera sångstycken eftersom deras far brukade sjunga med dem. Liesl hämtade en utgåva med flera kantater av en tysk och gav sångstämman till honom. Snart var de alla tre inbegripna i musiken. Båda kvinnorna log glatt åt hans klara stämma och utbytte beundrande blickar med varandra.
Efter någon timmes musicerande kände Jonas hur världen oväntat började snurra under hans fötter. Snart förlorade han fästet, vällte omkull notstället och segnade ner på golvet. Så mycket hade han inte druckit, hann han tänka ögonblicket innan allt blev mörkt.

Ansikten svävade ovanför honom där han låg utsträckt i samma säng där den döda modern avlidit. Ibland var det ett, ibland två ansikten. Vid några tillfällen var det Hedda som såg ner på honom, ibland var det tvillingarna.
I en återkommande dröm, eller feberfantasi, befann han sig på en strand. Hedda stod i vattenbrynet och väntade på honom med utsträckta armar. Steg för steg började hon gå baklänges ut i vattnet medan hon fortsatte att kasta längtansfulla blickar efter honom. Utan att tveka följde han efter henne ut i vattnet. Snart syntes bara hennes huvud ovan vattenytan. En kraftig våg sköljde över henne och i samma ögonblick var hon försvunnen. Han skyndade sig att följa efter och befann sig även han under vattnet. Hennes livlösa kropp sjönk sakta liksom svävande allt längre ner i djupet. Själv simmade han så snabbt han kunde upp mot vattenytan för att få luft. Men ju längre upp han simmade desto mer avlägsen blev vattenytan. Efter ett tag hängde han livlös i vattnet med fyllda lungor och sjönk även han långsamt ner mot bottnen.
Plötsligt började han svälja vattnet i smärtsamma klunkar. Någon höll upp hans huvud och höll en bägare vatten mot hans torra läppar.
Vid ett annat tillfälle hörde han en av kvinnorna säga:
– Nu är det min tur att vaka.
– Jag har ju precis börjat, svarade den andra.
Sedan följde ett kort gräl om vem som skulle sitta vid hans sida.
En morgon, den fjärde dagen efter kollapsen, slog han plötsligt upp ögonen i fullt medvetande. Han såg allt omkring sig klart och tydligt med nya ögon, som om världen var rentvättad från alla minnen och all livserfarenhet och han själv pånyttfödd. Han kände den rena livslusten pulsera genom kroppen och en oförmedlad glädje över att helt enkelt få finnas till.
Bredvid honom vid huvudgärden satt Liesl, försjunken i en bok, Boccaccios Decamerone. Hon hade inte märkt att han vaknat. Utan att säga något insöp han hennes behagfulla anletsdrag som var avspända men ändå långt ifrån uttryckslösa. Hennes väsen var helt uppslukat av det hon läste, blicken gled mjukt utefter bokens rader. När hon vände blad kunde ögonen knappt bärga sig innan de fick landa på den nya sidans översta rad.
Känslan han för några dagar sedan haft av att vara i fritt fall var som bortblåst. Ögonblicken dansade inte förbi honom, förgängliga som glödloppor från tillvarons eld. I varje stund var han nu närvarande. Omärkligt gled de över i varandra så att det var omöjligt att säga när den ena tog slut och den andra började. Han levde åter i det förflutna såväl som det tilkommande. Bara så kunde man greppa nuet. Och den stund han nu befann sig i, när han kunde betrakta den unga kvinnan utan att hon märkte det, hade han gärna stannat kvar i. Men det kändes samtidigt som om han tjuvtittade på henne, som om han såg på något som kanske inte var menat att han skulle se, ungefär som om han läste hennes tankar. Därför bestämde han sig för att avsluta stunden.
– Vad läser du? frågade han stilla.
Med ett ryck vaknade hon upp ur läsandet och såg förvånat på honom.
– Du är…vaken!
Hon såg på honom med de mörka ögonen uppspärrade och ett leende dansande över läpparna.
– Har du något att dricka? frågade han.
Hans hals brände, det kändes som ohyvlat trä i svalget.
Hon tog ett glas som stod på det lilla nattduksbordet och höll fram. Hon hade tänkt lyfta hans huvud men det visade sig inte behövas. Utan svårigheter reste han sig upp på armbågarna. Vattnet svalkade både gommen och halsen. Han kände hur den svala vätskan fortsatte rinna ner genom strupen och landa i magen.
– Tänk att du verkar ha överlevt! utbrast Liesel utan minsta försök att dölja sin glädje. Du är den förste mig veterligen som tillfrisknat från sjukdomen.
Han synade sina handleder och fann att både rodnad och svullnad var försvunna. Långsamt började han förstå vad det innebar. Han skulle få återse Hedda. Åter igen låg hela hans liv framför honom.
Tänk vad livet gjorde med en. För några veckor sedan hade han av sorg över Niklas död förlorat lusten att leva. För några dagar sedan tydde allt på att han snart skulle dö. Nu var han till brädden fylld av tacksamhet över att han återfått livets gåva.
– Ditt tillfrisknande ger oss lite hopp om Lotte, sa den unga kvinnan med ens betydligt allvarligare. Hon har fått utslagen på sina handleder.
Oroligt tittade han på Liesls egna handleder som såg friska ut.
– Inte än i all fall, sa hon och höll fram sina armar.
Det förvånade honom att lättnaden över att Liesl fortfarande inte verkade ha smittats var så mycket större än sorgen över att Lotte insjuknat. Motvilligt måste han tillstå för sig själv att han blivit särskilt fäst vid Liesl. Var det inte så att han till och med var en smula förälskad? Tanken slog knutar i magen. Han försökte genast tänka på Hedda men lyckades inte frammana hennes bild för sin inre blick, så som han brukade. Inte heller infann sig minnet av doften av hennes hår när han andades in. Istället såg han hur Liesl alltjämt med ett leende, som jagade bort alla försök till minnesbilder, fattade hans hand i sin och varsamt gned sina fingrar mot den.
– Jag kommer strax, sa hon utan att låta leendet slockna, böjde sig fram och kysste hans panna och försvann.
Han kände försiktigt på pannan där han blivit kysst, som om han kunde fånga en gnutta av hennes väsen, och gned fingertopparna varsamt mot varandra. Hon luktade gott, nytvättad som resten av världen.
Efter ett tag kom hon tillbaka med Lotte som hade uppkavlade ärmar. Som vanligt höll hon tydligen på med någon praktisk syssla.
– Herren vare lovad, du har kommit tillbaka till oss! ropade hon och slog ihop händerna.
Hon gick fram och tryckte hans hand hårt mot sina läppar. Tydligt visade de uppkavlade ärmarna de röda utslagen runt hennes handleder. Hon märkte att han såg dem.
– Ja, jag fått sjukdomen. Kanske har jag bara några dagar kvar i livet.
Det blev alldeles tyst i rummet. Ingen visste vad som borde eller kunde sägas efter detta yttrande. Hon hade dragit den riktiga slutsatsen. De svullna handlederna var av allt att döma praktiskt taget en dödsdom. Jonas tänkte intensivt på vad han skulle säga, kanske något om att allt de kunde göra var att be, när Lotte helt plötsligt började slita av sig sin klänning och dra av sig strumpor och skor. På ett ögonblick stod hon naken framför honom och systern.
– Käraste Jonas, låt mig få komma till dig, sa hon och andades häftigt. Låt mig inte dö utan…
Så började hon dra i hans skjorta och försökte få den över hans huvud. Men han vägrade lyfta på armarna. Istället såg han på den förskräckta Liesl som blivit helt överrumplad av systerns handlande. Vid åsynen av ynglingens blick, som glimrade av lystnad, började också hon ta av sig sina kläder, fast långsamt och tvekande. När han såg även henne naken framför sig började det hetta i hans kropp. I några få hårda pulsslag växte hans styvnad. Även om Lotte fattade om den var det Liesl som väckt den till liv.
Under den närmsta timmen stod tiden stilla för dem alla tre. Inte en vindpust for genom den vidsträckta skogen som omgav dem. Tystnaden lägrade sig över bortglömda gläntor och stigar och trängde genom dörrspringan in i stugan. Ingen av dem bröt heller den tystnad som lagt sig mellan dem. Deras umgänge tarvade inga ord. Bara deras andhämtningar kunde höras som svaga viskningar eller susningar i trädtopparna av en försiktig bris.
De var uppfyllda av ögonblicket men hade lika gärna kunnat vara någon nannanstans eller i en annan tid: en stormig höstnatt då vinden röt i grenverken och regnet piskade mot fönsterrutorna. Eller en bitande kall vinterdag då drivorna kröp utmed husväggarna likt stelfrusna vågor. Eller en vårdag med nyvaknad fågelsång och yrvaken himmel. Men de var här och nu. Det de utövade var sensommarälskog i en tid som kanske var den yttersta. Ingen kunde ändra på det.
Även om alla var uppslukade av det som skedde var det långt ifrån på lika villkor. Jonas hade bara ögon för Liesl och hon för honom. Hur mycket Lotte än försökte ta för sig blev hon ju längre tiden gick alltmer utanför. När systern satt grensle över honom försökte hon till slut knuffa bort henne. Men då la Jonas armarna om Liesl och höll kvar henne. Då gav sig Lotte innan det hela urartade till en brottningskamp. När Jonas och Liesl kom ungefär samtidigt i varandra låg Lotte med sitt sköte intill hans huvud, smekte sig med ena handen och drog den andra genom hans tjocka hår.
Efteråt lyssnade de på hur deras snabba andetag sakta lade sig och hur den väldiga tystnaden virade sig tätt kring dem. Ingen visste vad som borde sägas, generade inför varandra nu när det hela var över. Deras hjärtslag bultade fortfarande i kapp. Till slut reste sig Lotte, tog på sig sina kläder och försvann ut genom dörren utan att bryta tystnaden. Jonas låg kvar och såg hur Liesls huvud, som vilade på hans bröst, reste sig och sjönk i takt med hans andning. Hennes hår luktade lika gott som Heddas men annorlunda.
Efter en stund reste sig även Liesl, viskade i hans öra att hon älskade honom, och klädde sig. När hon kom ut i den stora salen fann hon Lotte vid spinnrocken. Hon gick fram och skulle börja samla upp garnet som låg i en hög på golvet och göra ett nystan. Men Lotte snäste åt henne:
– Låt det ligga!
Liesl såg förvånat på sin syster. Hon brukade alltid ta hand om garnet. Lotte gav sin syster en blick tillbaka som omgavs av allt det mörker som hon alltid annars bemödade sig om att dölja. Det var ett livslångt uppdämt hat mot sin tvillingsyster som nu visade sig. Hon som alltid vann andras hjärtan. Liesl kände igen det som hastiga glimtar som då och då skymtade förbi för att sedan försvinna, likt en skugga som viker för ljuset. Aldrig förut hade hon sett det så oförtäckt.
Hon ryggade tillbaka och började istället med en känsla av obehag att duka fram maten.

Väl blev ensam la Jonas händerna bakom nacken och log för sig själv. Han var förvånad över hur lite dåligt samvete han hade över det som skett. Men förhållandet med Liesl skulle inte vara, det visste han. Antingen skulle hon dö i sjukdomen eller också skulle hon återvända till sitt vanliga liv på faderns gods. I sådana fall skulle deras kärlek bli omöjlig, ofrälse som han var. Han skulle med andra ord aldrig hamna i en valsituation. Och Hedda skulle aldrig behöva få veta något. Inget hindrade honom alltså från att både äta kakan och ha den kvar.
Efter en stund sjönk han in i en lätt men behaglig slummer efter ansträngningen. Han drömde om sitt första möte med Hedda. De satt på bryggan med benen nerstuckna i det svala vattnet och såg på varandras fötter. Det var där och då som de utbytt sin första kyss. Efter vad han nyss upplevat anade han hur det skulle vara att få komma till henne på riktigt. Drömmen fortsatte med att han, precis som i verkligheten, bar henne i sina armar tvärs genom skogen tillbaka till herrgården. Plötligt böjde hon sig fram för att viska något i hans öra.
Han vaknade av att Liesl tätt intill hans öra viskade:
– Vill du komma upp och äta? Vi har dukat fram.
Innan han reste sig förenades de i en lång kyss. Så annorlunda Liesl kysstes i jämförelse med Hedda, tänkte han medan han reste sig på ben som ännu var svaga. Liesl var något mer försiktig och lät honom ostört tränga in med tungan i sin mun. Med ens såg han liksom utifrån på vad han tänkt. Hade han förlorat sin anständighet när han utan samvetsbetänkligheter jämförde de två kvinnorna i hans liv? Det enda han visste med säkerhet var att han inte ville vara utan någon av dem. Och vem skulle döma honom?
Snart satt de alla tre precis som för fyra dagar sedan runt det lilla matbordet, som var fullt av allehanda läckerheter. Som förut satt han mitt emot Liesl medan Lotte satt emellan dem.
Medan de åt och drack rådde en annorlunda sorts tystnad: en molande, besvärad, tigande tystnad. Liesl och Jonas vågade knappt se på varandra av rädsla för att det skulle såra Lotte. I hopp om att det skulle lätta upp stämningen och få tungornas band att lossna hällde han upp vin åt dem. Men trots att de öppnade först en andra och sedan en tredje flaska blev stämningen inte bättre. Var och en tänkte föreslå att de skulle musicera en smula, men alla försköt tanken innan de hunnit säga något. Ingen var på humör för musik, även om de alla önskade att de var det. Dessutom hade de druckit för mycket.
När de ätit sig fram till ostarna tyckte Lotte att hon kunde kosta på sig att ta upp sjukdomen. Så dålig som stämningen var kunde hon knappast förvärra den. Just nu utvecklade sig smittan i hennes kropp, förberedde sig på att slå ut i full blom för att så småningom ta hennes liv.
– Käre Jonas, lova att stanna tills jag är borta, sa hon och såg på honom med ögon som svämmade över av tårar.
Hon tänkte fatta om hans hand men ångrade sig. Hon förstod att hans håg stod till systern och inte till henne och ville inte tvinga sig på. Åtminstone inte på det sättet.
När han inte svarade utan undvek hennes blick fortsatte hon:
– Liesl kan inte klara av att begrava mig på egen hand. Och du kan ju inte lämna henne sedan heller. Hur länge skulle hon klara sig ensam här ute i skogen? Vem vet vem eller vilka som kan tänkas komma förbi. Luffare, vagabonder, landsstrykare…
Jonas som kände hur vinet snurrade i huvudet kom sig till slut för att fråga:
– Hur länge dröjer innan er far kommer för att hämta er eller skicka bud?
Lotte ryckte på axlarna, såg på sitt glas medan hon snurrade det ett par varv, en syssla som hon tycktes ge en stor del av sin uppmärksamhet. När nu Jonas inte ville se på henne hade hon åtminstone något att fästa blicken på.
– Ingen aning, svarade hon. Antagligen inte förrän smittan börjat mattas av. Det kan dröja veckor eller kanske ännu längre. Kanske alla dör så att det inte kommer någon.
– Det är klart att jag inte kan lämna er, sa han och märkte hur han sluddrade lätt på talet. Jag stannar så länge jag behövs. Ni har båda varit så snälla mot mig och vårdat mig när jag var sjuk. Nu är jag skyldig er att ställa upp tills någon kommer för att hämta er tillbaka till ert vanliga liv.
– Jag kommer antagligen inte att återse hemmet, sa Lotte och korsade sina armar. Ni två är de sista människor jag får träffa.
Det lät nästan som en anklagelse. I hemlighet tänkte hon att systerns skugga skulle falla över henne in i det sista. Hon som alltid kom till korta i mötet med andra människor. Alla, från guvernanter och informatorer till kavaljerer och nya bekantskaper av olika slag fastnade för Liesl och gjorde henne till sin favorit. Aldrig att någon brydde sig om henne i första hand och såg enbart henne för den hon var. Alltid blev hon bemött som Liesls likadana syster och jämförd med henne, en jämförelse där hon utan undantag kom till korta.
– Var lugn, sa Jonas samtidigt som han reste sig. Vi ska ta hand om dig. Och jag ska stanna med Liesl så länge som det behövs.
Ganska vingligt gick han mot ytterdörren för att gå ut och förrätta sina behov. Därute betade hans häst fridfullt av gräset som växte i gläntan. Någon hade ställt fram ett kar med vatten så att djuret kunde dricka efter behov. Han insåg att det måste vara Lotte som gjort det, hon som var så flitig med sysslorna, till skillnad från sin oföretagsamma men bedårande syster.
Han gick bort en bit från stugan och ställde sig. Långt borta lyste kvällshimlen som om världen stod i brand. Vad skulle finnas kvar av den när han en gång kom ut ur denna vidsträckta skog och återvände till bebyggda trakter igen? Kanske hade alla dött och jorden blivit en öde plats. Var tvillingarna de sista människorna han skulle möta? Kanske skulle de båda dö. Han lovade sig själv att i så fall ge sig av så fort han begravt dem bredvid sin mor.
När han var klar gick han fram till hästen, klappade den över mulen och sa några vänliga ord. Djuret frustade och klippte med öronen, glad över sällskapet. Sedan vinglade han tillbaka in i stugan.
Det han fick syn på redan vid tröskeln var något som han alltid skulle minnas klart och tydligt. Ännu som en gammal man skulle minnet återvända med oförminskad kraft, som om händelsen ägt rum ett par dagar tidigare. Tillsammans med Niklas död var det denna händelse som skulle grumla hans annars lyckliga liv så länge han levde.
Liesl satt framstupa på sin vanliga plats vid bordet. Det såg ut som om hon vilade huvudet i tallriken bland matresterna. Hon tålde vinet betydligt sämre än han själv eller sin syster, hann han tänka innan han började förstå att något inte stod rätt till.
Bredvid stod Lotte. Hon såg på honom med sina vidöppna ögon. Det mörka i hennes blick flödade nu fritt och öppet mot honom, något som länge varit instängt och äntligen fått sin frihet. Hon inväntade lugnt hans reaktion då han skulle förstå vad som hänt. I handen höll hon en kraftig mortelstöt. Kanten på den gråspräckliga stenen var täckt av blod som droppade ner på bordet där de nyss ätit. Han såg att Liesl hade något mörkt och fuktigt i nacken. En liten pöl av blod hade hunnit bildas på bordet bredvid hennes axel.
Han rusade fram till den döda och lyfte upp hennes huvud. Men hennes blick hade för alltid gått förlorad. Ändå ropade han hennes namn gång på gång, som om han skulle kunna väcka henne till liv. Då och då kastade han en blick fylld av fasa på systern, som stod orörlig och uttryckslös.
– Ser ut som om du får ut och gräva igen i morgon bitti, sa hon kallt och med sluddrig stämma samtidigt som hon strävade efter ett leende.
Han lyfte upp kroppen i famnen. Det påminde honom om när han burit Hedda genom skogen. Då hade han varit lycklig och sorgfri. Niklas levde, hans käresta levde. Nu var allt annorlunda. De som stod honom nära dog ifrån honom, den ena efter den andra. Kvar fanns bara det där ensamma livet som rusade förbi honom utan innehåll, utan mening, utan mål.
På vingliga ben bar han den döda in i sängkammaren och la henne på sängen där först modern dött och där sedan han som av ett under tillfrisknat. Försiktigt la han tillrätta kudden bakom nacken och knäppte hennes händer över magen.
Hur gärna ville han inte lägga sig bredvid kroppen på sängen och bara dö tillsammans med henne. Men han gjorde det inte. Istället tog han farväl av hennes ögon och stängde ögonlocken.
Lotte kom in för att säga något. Hon hade lagt ifrån sig mortelstöten.
– Är hon riktigt riktigt död? frågade hon.
Jonas greps av ursinne, körde ut henne ur sängkammaren och låste dörren. Sedan satte han sig vid sängkanten och fattade den dödas hand.
På andra sidan den låsta dörren sa Lotte:
– Nu är det bara du och jag, min käraste. När du begravt henne kan du väl komma till mig. Min kropp är likadan som hennes. Kan du älska henne så kan du älska mig. Låt mig stilla din längtan efter henne. Bara jag kan göra det.
Han svarade ingenting. Efter en stund höll han för sina öron för att slippa lyssna. Först efter en lång stund tog han bort händerna. Då hade hon slutat tala.
Några timmar förlöpte under tystnad. Sakta kom gryningen smygande med sin varsamma smekning av ljus och gestaltade alla ting när de ljudlöst gled ut ur mörkret. Han hade visst somnat sittande vid sängkanten med huvudet vilande mot bädden. Det värkte en smula efter det myckna vindrickandet kvällen före.
Djupare hade han inte sovit än att allt som hänt kvällen innan genast stod klart för honom. Han visste vad som måste göras. Med darrande hand tog han farväl av Liesls anletsdrag och smekte dem varsamt. Beslutsamt gick han fram till dörren, låste upp den, gick förbi matbordet där Lotte dukat till morgonmål utan att ge henne en endaste blick, gick ut genom ytterdörren och fattade tag om spaden. Sedan började han gräva Liesls grav bredvid moderns. Precis som förra gången var det ett ansträngande arbete. Flera gånger gjorde han avbrott i arbetet, gick fram till brunnen och försåg sig. Däremot gick han inte in. Han hade ingen aptit men framför allt ville han ha så lite som möjligt med Lotte att göra.
Vid ett tillfälle kom hon ut och försökte tala med honom.
– Är det säkert att du inte vill ha lite mat? Du behöver krafter så hårt som du arbetar.
Han varken svarade eller såg åt henne. Då försökte hon med något annat:
– Jag var full igår. Jag visste inte vad jag gjorde. Ett ögonblicks ilska och sedan är det för alltid för sent. Kan du inte förlåta mig? Jag kommer ju ändå antagligen snart att dö! Du stannar väl och gräver en grav åt mig med!
Han låtsades inte höra något av det hon sa. Redan kvällen innan hade han bestämt precis vad han skulle göra och ingenting kunde få honom att ändra sig.
När graven framåt eftrmiddagen var färdig gick han in för att hämta kroppen. Lotte ville hjälpa till att bära, men han tillät det inte. Liesls huvud hängde livlöst ner över hans arm. Håret nådde nästan ner till marken. Hennes ena arm gungade utsträckt i luften framför honom. Det såg ut som om hon gestikulerade. Denna gång brydde han sig inte om någon svepning. Han visste inte var lakanen förvarades och att fråga systern varnågot han till varje pris ville undvika.
Framme vid graven föll han ner på knä och släppte så varsamt han kunde ner kroppen. När den landade olyckligt på sidan tvekade han inte att hoppa ner och lägga den till rätta. Benen utsträckta, händerna knäppta på magen. Munnen stängd. Håret lagt fram över vänster axel. Sedan kravlade han sig upp ur graven och började skyffla tillbaka jorden.
Lotte kom ut och frågade om de inte skulle sjunga något tillsammans. Men han låtsades fortfarande varken se eller höra henne.
Med yxan högg han till fyra träbitar till två kors, tog, utan att fråga, garn som låg i ett nystan vid spinnrocken och band ihop de tvärgående träbitarna med varandra. Sedan satte han korsen vid gravarna. En stund blev han stående under tystnad med knäppta händer och tog ett sista farväl av Liesl.
De hade hunnit bli sen eftermiddag. Men han hade likväl beslutat att ge sig iväg så fort som möjligt. Han fyllde sin lägel med vatten, la några matbitar från det dukade bordet i ränseln och gick ut för att sadla hästen.
– Kan du inte åtminstone stanna och äta kvällsvard? bönade Lotte olycklig.
Alldeles innan han skulle svinga sig upp i sadeln föll hon honom vanmäkigt om halsen och kramade honom hårt.
– Du måste stanna! Du kan bara inte lämna mig här att dö ensam! Ta hellre livet av mig i sådana fall!
Omilt lösgjorde han sig från hennes omfamning och knuffade henne så hårt att hon föll omkull på marken. Utan att se efter om hon skadat sig började han leda hästen utmed en stig som ledde rakt in i snårskkogen, alltmedan hon bönade och bad att han skulle döda henne.
Ännu när han hunnit en bra bit hörde han hennes förtvivlade rop skära genom naturens täta väv av tystnad. Nio gånger ropade hon hans namn innan tystnaden slöt sig omkring honom.

*

När han vaknade såg han sig närmast instinktivt omkring efter hästen. Den betade lugnt en bit ifrån. Trots att den inte var bunden hade den trofast hållit sig i närheten.
Han visste inte om det var dagen efter han lämnat jaktstugan eller om flera dagar hunnit förflyta. Han mindes besöket på en gästgivaregård där han både ätit och övernattat. Var det före eller efter mötet med tvillingarna? Han visste inte.
Efter ett tag slutade han grubbla. Istället öppnade han lägeln som var fylld till brädden och tog några klunkar vatten. I ränseln fanns mat. Men den kom inte från Liesls och Lottes skafferi utan från gästgivaregården. Hade han alltså redan ätit upp tvillingarnas mat? Hur kom det sig i så fall att mötet med de unga kvinnorna kändes färskare än besöket på gästgivaregården? För andra gången denna morgon slutade han fundera. Han reste sig, lämnade sin sovplats på en kal stenhäll i skogen, sadlade hästen och letade sig tillbaka till landsvägen.
Efter en stunds färd stötte han på en bonde och hans hustru som drev några får framför sig.
Han satt av och synade deras handleder. Där fanns inga spår av sjukdomen. Han frågade:
– Vet ni om farsoten härjar där ni kommer ifrån?
Paret såg undrande på varandra.
– Vad skulle det vara för farsot? undrade bonden.
– Jag vet inte vad den heter men det börjar med att man får svullna handleder.
Bonden skakade på huvudet och såg angelägen ut att få komma vidare.
– Några svullna handleder har vi inte hört talas om varken där vi kommer ifrån eller dit vi är på väg. Är det månde kopporna han menar?
Jonas såg förbluffad på mannen och hustrun.
– Nej, det är inte kopporna utan en minst lika allvarlig sjukdom som de flesta dör i, förstår ni.
Hustrun såg förskräckt på honom, som om han förlorat förståndet. Men bonden log urskuldande, förklarade att de hade en smula bråttom, visslade på sin vallhund och fortsatte färden.
Lite senare mötte han en postiljon som han fick till att stanna en stund för att utbyta ett par ord.
– Något nytt om sjukdomen? frågade han.
Postiljonen såg länge på honom som om han inte förstått innebörden i Jonas ord.
– Ja, den med svullna handleder som ingen kommit sig för att döpa ännu, förtydligade han sig.
– Har ingen aning om vad han pratar om, sa postiljonen, sporrade sin häst och fortsatte sin färd i kort trav.
Försjunken i djupaste grubbleri fortsatte även Jonas sin resa. Framåt kvällningen anlände han till en gästgivaregård. Även där bland gästerna hörde han sig för om sjukdomen men fick bara huvudskakningar till svar. Han frågade även om någon hört talas om en greve vid namn Gyllenstrahl. Men ingen kände till någon med det namnet. Ingen utom gästgivarens gamle far som inte dög till något annat än att fördriva sina dagar med att prata med gästerna. Jo, en greve Gyllenstrahl hade levat på ett slott några mil därifrån. Men det var säkert femtio år sedan.
Den gamle mannen la inte märke till hur den unge gästen stirrade tomt framför sig med rynkade ögonbryn, som om han i det ögonblicket bevittnade något fasansfullt.
– Ätten är sedan länge utdöd, förklarade den gamle mannen och tog en djup klunk öl.