I en lekskola på 1960-talet, en pojke, Annelie

”När vi blir stora, vi gifter oss, visst?”

”Jag tänker inte bli stor.”

”Joho du, alla blir stora.”

”Inte jag.”

”Då gifter vi oss ändå, även fall vi är små. Visst? Visst gör vi?”

”Ja ja. Vi gör väl det.”

Annelie

Vi ligger i din säng, det är lördag morgon. Vi kan ligga länge, inget jobb att gå till, inga måsten. Vänder dig ryggen. Tittar in i väggen utan att se. Stryker med handen över tapeten. Gröna växter med svag struktur. Den känns torr och hård. Hur ska jag kunna förklara så att någon förstår? Vem är det som ska förstå? Någon. Vem som helst. Jag själv. Jag förstår inte. Denna febriga längtan; om känslan blir besvarad falnar den och dör. Det är för att man inte ska brinna upp, det är för att man ska kunna överleva. Tänker att det är som det ska.

Jag åker till London för att bli av med oskulden. Det lyckas inte.

Innan jag åker till London, vad gör jag då? Lever med min oskuld, utan att tänka närmare på saken. Lever min barndom, har en fästman i lekskolan, vi håller handen och ska gifta oss när vi blir stora, han är helt säker. Vi börjar första klass, ska fortfarande gifta oss, det finns ingen tvekan hos honom. Han flyttar, jag blir kvar. Skriver om en annan pojke i min klass, han blir svartsjuk och slutar skriva, jag förstår inte varför, pojken betyder ingenting, någonting måste man skriva. Han har den ena flickvännen efter den andra, det är sjuttiotal, det är som det ska.

Lever mina tonår, har inga pojkvänner, håller ingen hand, rör ingen kropp.

Rör ingen kropp.

Inte min egen.

Inte någonsin.

Inte då.

Inte nu.

Hur ska jag kunna förklara så att du förstår? Stryker med handen över tapeten och säger ingenting.