Kristina i kassan, Kristinas fd pojkvän

”... och hur tänkte du då?”

”Vadå, hur menar du, tänkte?”

”Ja, du brukar väl inte köpa horor här hemma också?”

”Så klart inte, och förresten var hon ingen hora, dom lever så där.”

”Det där kan du ändå inte tro på själv?”

”Jag fattar inte vad du snackar om. Vi ska i alla fall hålla kontakten, jag åker nog över till nyår. Eller skickar ett kort.”

Sigrids dagbok

Tillbringat en stor del av min lediga dag tillsammans med mina kära arbetskamrater. Inte fick vi betalt heller, utan vi fick tvärtom lägga en slant för nöjet. Det var allas vår älskade ekonomichef som fyllde 60. Sextioårsdagar brukar man inte fira annat än med sin familj och sina riktiga vänner, men när Urban fyllde femtio var han sjuk, och blev snuvad på den Stora Uppvaktningen. På själva den stora dagen var han inte mottaglig för någon uppvaktning alls, även om jag antar att hans fru och barn satt på sängkanten.

Vi var uppe på sjukhuset en vecka senare, och det blev en rätt avslagen historia. Det var fortfarande lite osäkert om operationen haft avsedd effekt, och det var inte läge för tjo och tjim och hurra-rop, även om vi gjorde vårt bästa, Urban själv inte minst. Han tjoade högst av alla, och sa att drogerna han fick var mycket, mycket bättre än spriten som han måste avstå från. Fast hans fru berättade efteråt, när det värsta var över, att han hade varit oerhört besviken. Att det nästan var det som var det värsta med hela sjukdomshistorien. Att han inte fått fira sin femtio-årsdag så som han hade planerat grämde honom mera än risken för att bli handikappad för resten av livet.

Eller också, och nu känner jag mig förbaskat djupsinnig och vis, så var det lättare för honom att hänga upp sig på det uteblivna firandet än att tänka på vad som skulle kunna hända om operationen inte skulle lyckas.

Hur som helst överlevde han och blev sitt vanlig irriterande jag. Och idag fyllde han alltså 60, och hade ordnat en jättebaluns, fixat ett mega-party. Hyrt lokal, catering och dansmusik, ordnat folk som höll tal och hurrade så att taket lyfte. Han hade fixat och donat och skaffat fint porslin så man trodde att man var i ett slott, det var bara slottsparken utanför som fattades. Eller rättare sagt, han hade beordrat sin fru att fixa och dona. Och han tackade henne faktiskt för det, även om han nog hade kunnat lägga lite mera energi på tacket.

Annelie och Anders var där, förstås, båda jobbar ju på ekonomiavdelningen, och Annelies pappa och mamma var också där. Urban hade bjudit samtliga i lednings-gruppen, fattas bara annat. Och släktingar han inte träffat sen barndomen, lät det som, och vänner från lekskolan och framåt. Det var faktiskt någon som undrade om han hade vunnit på tipset, men det förnekade han, fast jag undrar, och fler med mig. För även om han har drömt om det ultimata kalaset i tio år, och troligen ännu längre, så är den gode Urban inte känd för att slösa. Han brukar ha stenkoll på utgifterna för pennor och gem.

Jag kunde inte låta bli att jämföra Urbans fest med Annelies pappas femtioårs-firande. Han fyller år under industrisemestern, så disponenten samlade ihop en liten skara som åkte hem till deras hus i Bergvik. En rätt motvillig skara, om jag minns rätt, ingen ville offra en semesterdag, eller också var det bara jag som var motvillig. Det var fint väder, en av få riktigt fina dagar den sommaren. Vi bjöds på smörgåstårta och äppeldricka, och kaffe och hemgjord tårta ute i trädgården. Disponenten höll tal, pålitlig medarbetare, ung för sin ålder, bla bla bla, vi hurrade, skatorna flydde i panik, och det var hela festen.

Min vän Ewas kusin bor granne med dem i Bergvik, och hon påstod att något annat firande vid något annat tillfälle såg hon inte röken av, sånt brukar  märkas, om man säger. Hela familjen var bortrest några veckor den sommaren, kanske passade de på att festa loss då. Det här var innan Annelie började jobba hos oss, annars kunde jag ha frågat henne. Kan inte påstå att jag var så värst intresserad då, det är nu, med Urbans mega-party ringande i öronen, som jag funderar lite.

Det uppstod en rätt intressant diskussion under middagen vid mitt bord. Det var Kristina i kassan (vi är faktiskt släkt, men på så långt håll att jag inte orkar reda ut hur) som berättade att hennes fd kille, och pappan till en av hennes tre söner, hade varit i Thailand en hel månad. Han hade just kommit tillbaka, brunbränd och nöjd med resan och med livet rent allmänt.

Han hade träffat en tjej där, som han varit tillsammans med i stort sett hela månaden, och hon hade varit så fantastisk, och inte alls som svenska tjejer, ”och hur fan tänkte du där” sa jag, sa Kristina. Han hade inte alls fattat vad hon pratade om, hon hade sagt ”brukar du köpa horor hemma i Sverige också?” och han hade sagt, nej naturligtvis inte, är du inte riktigt klok. ”Men i Thailand går det bra” sa jag, sa Kristina. Men det var inte alls samma sak, påstod han.

Jo det klart att han hade betalat när de var ute och åt, och det hade de gjort rätt ofta så klart, han hade ju semester, sen hade hon velat bjuda honom hemma hos sig, hon hade stor familj och alla var så snälla och hyggliga mot honom, och det klart han betalade för råvarorna och drickat, och presenter hade han köpt, bara för att han ville, han hade gärna gett henne ännu mer och ännu finare, för hon var den finaste tjej han träffat. Någonsin faktiskt.

Men jag gav mig inte, sa Kristina, jag sa ”men du fattar väl att hon var som vilken hora som helst, hon sålde och du köpte”. Jo han fattade visst att det kunde verka så, men vadå, folk hade förhållanden som var kortare än en månad i Sverige också, man var ihop och hade kul ett tag och sen gick man vidare, det var väl inget märkligt med det. Och om det nu var så att... det var väl en jävla skillnad på att sälja sig per timme, flera per natt, olika hela tiden, än att vara ihop med en och samma under en längre period. Om hon hade tur (tur! sa jag, sa Kristina) blev det inte mer än tolv olika män på ett år, det är väl ungefär som vissa svenska tjejer.

”Några såna tjejer känner inte jag”, sa jag, sa Kristina. ”Tänker du hålla kontakten” sa jag, ”jag skickar väl ett kort till nyår”, sa han, så det tänkte han alltså inte, man får vara tacksam att han faktiskt kommer ihåg sin egen unge till jul, men det brukar han faktiskt göra. Faktiskt, sa Kristina.

Sen blev det en massa prat om det var rätt eller fel att göra så, och sen ställde sig Urban upp och sjöng en sång som han måste ha skrivit själv, för något dylikt har jag aldrig hört förr, och slipper förhoppningsvis att få höra någon mer gång.