I telefonen, Gunilla, Sigrid, eller tvärtom

”Vi hörs i morgon, eller hur?”

”Ja, jag ringer efter jobbet. Eller ringer du?”

”Du kan ringa. Om jag inte svarar får du ringa om.”

”Som alltid. Det vet du.”

”Jag vet.”

”Godnatt då.”

”Natt. Och sov sött.”

”Du med. Natti.”

”Natti, natti. Hörs.”

”Svejs.”

Sigrids dagbok

Gunilla och jag var klasskamrater och bästisar på låg-stadiet, ja redan på lekis faktiskt, men sen flyttade hon och jag var otröstlig. Tyckte att det var världens största svek, att hon var världens största svikare. Jag ville inte fatta att hon inte hade något överhuvudtaget att säga till om.

Hennes pappa hade fått jobb på annan ort, hennes mamma var hemmafru och flyttbar utan några restrik-tioner, och det var bara för Gunilla att hänga med i svängarna.

Hon var 9 år. Vad tyckte jag att hon skulle göra? Beordra sin pappa att stanna kvar på sitt gamla jobb? Det är möjligt att det inte ens fanns något gammalt jobb att stanna kvar på, vi har faktiskt aldrig pratat om det, sen som vuxna. Eller tyckte jag att hon skulle köpa sig ett alldeles eget hus? Jag tror att jag tyckte det, hon var så liten, en lekstuga borde räcka, och en sån kunde väl inte kosta så mycket? Hon kunde väl ta av sina pengar i spargrisen, vi hade var sin spargris och varje lördag matade vi våra grisar. Min hette Nasse, inte särskilt originellt,

Gunillas hette Bengt. Jo, det minns jag. Bengt var lite kräsen, han ville helst bara ha kopparslantar. Att de var mindre värda än silverslantar fattade vi inte. 5 öre måste vara mera en 1 krona, 5 var större än 1. Sen, ganska snart under första klass förstod vi att vi hade fel, men Bengt var bara en liten gris, så han fattade aldrig det där. Kopparslantar var det enda som dög åt Gunillas gris. Och hon ville inte krossa Bengt och köpa sig en stuga så att hon slapp flytta med sin dumma pappa och mamma.

Hellre än att krossa Bengt så krossade hon vår vänskap, det var så jag såg det. Jag hade idén om att hon kunde flytta in hos oss, till vår familj, och om farsan och morsan tyckte att vi blev för många kunde syrran flytta med Gunillas familj. Det tyckte jag kunde varit en utmärkt lösning, men jag fick inget gehör för den heller. Inte hos någon, inte ens hos Gunilla.

Det allra värsta var att hon inte ens verkade vara ledsen. Det var bara som ett spännande äventyr för henne, en ny stad, ett nytt hus, en ny skola, nya klasskamrater. Och nya vänner, en ny bästis. Bort med den gamla förbrukade och in med en ny, oanvänd. Jag kunde bara inte förstå, det hade alltid varit vi, hon och jag, vi hörde ihop, vi gjorde allt ihop, gick tillsammans till skolan, åt ihop, läxorna ihop, lekte ihop. Hur kunde det plötsligt inte vara så?

Och varför, varför, varför brydde hon sig inte?

När hon sen hade flyttat skrev hon brev till mig, men jag ville inte vara brevvän. Ville hon inte vara där jag var, så fick det vara. Jag vägrade se att det inte hade något med vilja att göra.

Det blev inte så bra för Gunilla på det nya stället. För hennes pappa blev det ett lyft, högre lön, högre status, roligare jobb, det har hon berättat om senare. Hennes mamma hade svårt att få nya vänner och blev ganska isolerad, och det gick ut över Gunilla, som blev väldigt överbeskyddad, fick svårt att få nya vänner i skolan, ibland nästan mobbad. Det där är lite känsligt, hon nämner det ibland, mest som något slags skämt. Men hon hade nog inte så kul. Hon hade behövt en brevvän, en snäll brevvän som svarade på tilltal, men det hade hon inte, i alla fall inte i mig.

Jag var en sur och elak brevvän, och efter ett tag svarade jag inte alls, och efter ytterligare en tid gav Gunilla upp och slutade skriva. Jag fick andra vänner, och det fick Gunilla med så småningom, och åren gick.

Och jag träffade många som jag hade roligt ihop med, både tjejer och killar, jämnåriga och såna som var lite äldre, och några blev jag nära vän med, och är fortfarande, och andra försvann ut till vänster.

Och sen, när jag hade jobbat 5 år efter skolan, så kom hon tillbaka. Och det märkliga var att det var som om allt det där aldrig hade hänt. Ingen flytt, inga svek, ingen elakhet, ingen tystnad. Vi var väldigt många år äldre, och vi hade inte haft någon kontakt alls under alla år, men plötsligt var vi bästisar igen, inga anklagelser, inga förbehåll. Det var hon och jag, jag och hon, och världen var som den skulle vara.

Och så har det fortsatt, nog är det bra märkligt? Och jag fattar att det är märkligt, inte alla får uppleva den typen av vänskap. Ibland har man tur.