I telefonen. Sigrid, Sigrids syster

”Hej, det är jag.”

”Hej, syster.”

”Ville bara höra att du kom hem ordentligt.”

”Det gjorde jag. Och du har städat bort alla spår efter mitt besök, förstår jag.”

”Det kan du lita på.”

Sigrids dagbok

Syrran var här idag på en snabbvisit. Det har funnits tider då vi haft väldigt svårt för varann, jag för henne och hon för mig. Vad vi än försökte med så skar det sig. Värst var det i tonåren. Det var inte alltid så kul när vi var mindre heller, ofta önskade jag att jag kunde ha bytt bort syrran och fått Gunilla i stället.

Jag föreslog faktiskt det för morsan, men hon tände inte på den idén. Framför allt trodde hon inte att Gunillas mamma skulle uppskatta bytet. När Gunilla och hennes familj flyttade tog jag upp saken igen, men det var inget intresse den gången heller. Nå, Gunilla kom ju tillbaka till slut, och syrran och jag kan faktiskt också vistas i samma rum utan att syret tar slut. Men det satt långt inne.

Faktum är att den riktiga islossningen kom när morsan och farsan gick bort, med bara 6 månader mellan. Första dödsborensningen var ett litet helvete, men det berodde mer på farsans insats än på syrran. Inget fick slängas, inget fick ändras, allt skulle vara som det alltid hade varit, och morsan skulle stå i köket som hon alltid hade gjort. Han vägrade att acceptera att hon inte stod där.

Det var verkligen som den där gamla uttjatade ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Hur många uppskattande ord hade han sagt medan hon levde? Det är möjligt att han visade sin uppskattning på andra sätt, som inte vi hörde eller såg, frågan är om morsan förstod att det var det han gjorde. Kanske, outgrundliga äro kärlekens vägar.

Syrran och jag var överens, farsan kunde inte bo ensam i huset, han skulle få det mycket bättre i en liten, enkel lägenhet. Och där kunde omöjligt få plats med allt som rymdes i huset. Gud vad vi slet, syrran och jag. Med att få tillåtelse att rensa, men nej, det var bara nej till precis allt som vi föreslog. Han var listig också, försökte spela ut oss mot varandra, påstod att den ena sagt saker som aldrig blivit sagda. Det kunde ha slutat med att vi blivit fiender för resten av livet.

Men märkligt nog blev det precis tvärtom. Ja, vi blev inte vänner för livet, inte då, men vi började faktiskt lyssna på varann, höra vad den andra sa, fråga om när vi inte begrep. Inte lita på vad farsan sa. Vi började fatta, båda två, att den andra inte var så fullkomligt hopplös som vi hade fått för oss.

Så vi överlevde, men det gjorde inte farsan. Huset blev sålt, men innan farsan hann flytta ut, så flyttade han för gott. Så han slapp bo någon annanstans utan morsan. Och syrran och jag stod med allt som var kvar av deras liv som han skulle ha tagit med sig till lägenheten, och hade ingen aning om vad vi skulle göra med det.

Fotoalbum, prydnadssaker, böcker, porslin, tavlor, möbler. Jag vet massor med folk som verkligen kommit ihop sig när de ska ta hand om dödsbon, och fördela arv. Sånt lär kunna ta fram vissa människors allra sämsta sidor. Men för oss blev det tvärtom.

Det var nu den verkliga islossningen kom till stånd, och vi blev, om inte bästa vänner, så i alla fall vänner. Systrar som tycker om varandra, som har något gemensamt, och vill fortsätta att ha det. När vi satt där mitt upp i all bråten, så var det som om vi äntligen insåg det.

Vi är två, vi är inte ensamma. Våra föräldrar är döda och begravda (vi var rörande överens om hur begravningen skulle gå till också) men vi fanns kvar, bara vi, men vi var i alla fall ”vi”. Inte fiender. Inte världens största idioter. Utan två människor som delade minnen som inga andra kände till. Eller nåja, delade och delade, vissa saker hade vi väldigt skilda minnen av. Ändå, även om vi mindes olika, så var det ändå samma föräldrar, samma hus, samma gata, samma händelser.

Visst kan det hända att det knäpper till någonstans och vi börjar tjafsa, precis som i gamla tider, men det går över, och vi skils aldrig som ovänner. Vi hade ett rejält bråk idag faktiskt, men det gick också över, vi insåg båda två att vi inte ville offra detta ”vi” för någon struntsak. Vi kom överens om att vi inte var överens, och sen fick det vara bra med det.

Det kändes så himla skönt när hon åkte. Att hon i alla fall finns där någonstans, och svarar om jag ringer.