På 1970-talet, en skolväg, en skolkamrat, Annelie

”Du är ful. Vet du hur ful du är?”

--

”Hör du inte? Svara eller är du döv också?”

”Nej.”

”Säger du att du inte är ful, det kan du väl inte säga.”

”Jag ser mig inte i spegeln.”

”Du är knäpp, vet du hur knäpp du är? Du är så himla knäpp. Och himla ful.”

--

”Ful och knäpp och döv. Ful och knäpp och döv. Ful och knäpp och döv.”

--

”Det finns ingen som vill knulla med nån som är så jävla ful som du.”

Annelie

Är ensam men ändå aldrig ensam.

De finns där runt omkring mig.

De syns inte. De rör sig inte.

De finns. Rösterna. Det kan gå

dagar och veckor, kan känna att

nu har jag kontroll.

Vet vem jag är,

vet vad jag vill,

vet vad jag känner. Är trygg.

Men. De är tillbaka. Rösterna. Som säger.

Att jag inte duger,

att jag är ful, trist, grå,

att jag inte räknas,

att vad jag än gör så är det fel.

Fel att vara ledsen och gråta.

Fel att vara glad och skratta.

Fel att vara likgiltig.

Fel att gå utan att röra en min.

Vet att tankarna är fel,

jag vet, jag vet, jag vet,

men kan inte känna det.

”Vet du hur ful du är?”

Ropar rösten inne i mitt huvud.

Tyst, tyst, tyst, vill inte höra.

Stänger av.

Om jag kunde få vara osynlig,

försvinna, rinna undan som

vattnet efter ett regn, ner i marken,

finnas som en fuktighet,

inte synas, inte höras, inte märkas.

Går framåt, fot framför fot,

utan att se mig om,

utan att möta andras blickar.

Jag är liten, mycket liten,

mamma är försvunnen,

är hungrig, är frusen,

är törstig, är ensam, är rädd,

de vuxna talar med konstiga röster,

känner inte igen deras röster,

vänder huvudet,

söker med blicken efter mamma,

lyssnar efter hennes röst,

mammas röst hörs inte,

är ledsen, de vuxna talar

med hårda, rädda röster, jag gråter.

”Vet du hur ful du är?” Kan inte gråta mer.